en stillsam tillbakablick

 

Jag är ganska dålig på att berätta om vad jag har hållit på med. Om någon fick tanken att kategorisera mina senaste bloggtexter enligt en kaffe roast, så skulle de vara någolunda dark och lite kryptiska (inte för att det direkt är en roast). Jag fungerar dock som mitt eget livs barista och kan efter någon månad av mörkhet crank up some of that light shit. Något i stil med en frappucino, vilket dock är en tragedi i flytande form.

 

Om jag vore en stat (omg. goals.), så skulle jag enligt Li Andersson ha råd att göra vad som helst. Enligt vissa andra kunde jag anklagas bedriva en penningpolitik (alternativt myntpolitik) vars filosofi går ut på ’’reckless spending’’. Alltså skämtet här är att Li Andersson inte är bra på ekonomi. I’m such a political nerd, så känn dig inte dum om du inte fattar dessa ’’deep cuts’’ från den politiska arenan. 

 

Vad jag alltså har hållit på med involverar pengar, syre och andra förnödenheter. Jag har bl.a. ätit, färdat med transportmedel, köpt andra varor än mat och idkat socialt umgänge. Jag är som tur inte ännu tvungen att betala för mitt sociala umgänge, men antar att det kommer efter min andra skilsmässa. Ibland har jag haft det trevligt och ibland inte. Förra veckan besökte jag för första gången puolala parken. Riktigt angenämt. Jag har även nyligen popped my restaurang Roster cherry. En god upplevelse.

 

Minä itse och några andra håller förresten på att titta igenom alla Harry Potter filmer under små etapper. Jag skulle beskriva det som en bra idé. Det är lite som intervallträning, bara att mysigare och mindre psykotiskt. Vi såg just klart fyran, femman, sexan. Ack, vad mitt hjärta kommer brista i de sista delarna då Lucius Malfoy börjar se ut som om han drunknat efter en fem dagar lång putki. Han är straight up min favvo för han är så fab.

 

Där fick ni alltså läsa om min närgångna historia i rik detalj. Tack.

 

Publicerad 26.05.2017 kl. 23:35

något jag tänkt på länge

 

Något jag tänkt på länge och vill get off my chest: Fuck anime. Seriöst, fuck anime så massor. Jag skulle inte bli överraskad om jag på min dödsbädd drog alla intill mig, tog ett sista djupt andetag, kramade om min kopia på The Notebook och såg min otacksamma avkomma i ögonen och sade: ’’Om du någonsin offentligt prisar anime kommer du inte få ett endaste mynt... du din jävla tönt. Du tror så är jävla smart, va?’’. Liksom de där gigantiska svettdropparna när någon karaktär blir nervös? Sen ännu deras ’’eeeehhhh’’ reaktioner till allt. Varför är det lika intensivt att snyta sig i anime, som det är att föda barn i riktiga livet? Gud, jag blir så arg. Och varför har ingen satt stopp på det här? Det är som om ditt barn kom upp till dig med en broschyr om skientologi och du bara: ’’Jag tycker det här väl kan fortsätta’’.

 

’’I must honor my fathers destiny with this sword! I must bend air and shit!’’. Like who comes up with this dumb shit. 

 

Den här åsikten väcker såklart ingen stor uppståndelse på Ratata. Tror knappast någon här tittar på Naruto mellan bruncher.

 

Jag håller förresten på med en podcast. Jag är inte någon slut for attention, så har därför inte annonserat den här tidigare. Okej, det är jag visst, men jag har bara inte orkat. Den är bra.

 

Publicerad 26.05.2017 kl. 00:38

i know, i know

 

Jag kommer inte åt det längre. Allt finns nog där för mig, men varje gång jag når ut efter något blir det overkligt. Om jag dock lyckas närma mig en tanke, ett tema eller en röd tråd omfamnas jag av mörker. Blodet som cirkulerar i mig blir livlöst och min hy täcks av tomhet. Trots detta måste jag skriva. Jag bara måste. 

 

Jag har förr skrivit om att skriva. Jag älskar för långa meningar, som finns till för att distansera mig från vämjelik precision och ansträngande struktur. Få har gåvan att skapa korta meningar som inte blir allt för hackiga eller katalogiserande. Gissa tre gånger om jag besitter den förmågan. En mening är en berättelse i sig själv. Den skapar förväntningar, ändrar på uttalet, kanske överraskar i slutet och formar personligheten. Både din och min. Skrivandet är en exercis i överflöd. Varje ord ger, men ingen annan än vi själva har bett om det. Jag uppskattar dock också dem som bemästrat att ge all behövlig näring i några ord. Fast skillnaden där är att läsaren själv får nöjet att levera berättelsen åt sig själv. Att skapa något före, kring och efter orden.

 

Hiljaisuuden huntu ei milloinkaan petä kuulijaa.

 

        

Publicerad 21.05.2017 kl. 23:53

all i got is

 

Vappens eskapism har runnit av mig. Den är inte längre påtaglig. Min personlighet blöder ut på gatan.

 

Jag tror definitivt evenemang som vappen ger mig ro p.g.a. att det är en blandning av gos och distraktioner. Efter en solig mysdag på vårdberget jobbade jag första maj bakom en bardisk och mådde då som bäst. Den stora, och väldigt vingliga, folkmassans behov resulterade i att jag inte kunde ta pauser mellan beställningarna. Det var så skönt. Jag hade inte tid att tänka på att det bränner bakom mina ögon. 

 

Måste ju dock heittä propsin till åbovappen. Det här var min första vapp i åbo sedan jag var ett år gammal. Tyvärr minns jag inte hur lyckad förra gången var, men kan i alla fall säga att it was tight i år. Gullig bild, eller hur?

 

 

 

 

Nu måste jag bara att hålla mig ett steg före tysta rum.

Publicerad 02.05.2017 kl. 23:41

it seems like a long time

 

Det är inte som det brukade vara. Förr i tiden kunde jag sitta i mörkret, röka och vara miserable. Jag älskade det. Nuförtiden unnar jag inte ens mig själv en enda festcigg, så den enda trösten jag har kvar är mörker. Jag har inte ännu lyckats förklara eller få någon att förstå varför mörker är så himla attraherande. Det är otroligt skönt att försvinna och inte existera.

 

Jag tog av benen på min säng för de kändes för upplyftande. Jag vill att min säng symboliserar min mentala status. 

 

Jag har inte skrivit ett enda ord på en månad. Det känns som en evighet. Min plan var att ta mig ur det lilla diket jag var i och sedan skriva, men tyvärr är det en avgrund. Under denna oproduktiva period har jag skaffat mera billig jewellery (en passion) och hållit på med min tumblr.

 

Jag har lyssnat på den här sången hela dagen. Den är fantastisk.

 

 

Annars har jag lyssnat på en massa Electric Guest under månaden som gått.

 

Publicerad 28.04.2017 kl. 22:12

the annual burnout

 

Jag strävar alltid efter att skriva i gott tillstånd. Jag vill inte att läsaren, eller jag själv, måste vada igenom mörka sinnesstämningar och långa, tankesplittrade haranger. Jag tycker inte om att vara kryptisk. Det skall finnas lätthet, flow och lite bounce. Like it’s a goddamn breeze. Det är därför jag nu uppdaterat min blogg så sällan, jag har väntat på att vara mindre utmattad. För tillfället är dock den planen lika ohållbar som ett isflak på antarktis.

 

Det känns smått simple simon att hålla en viss fasad uppe i min vardag, men jag orkar inte heller isolera mig och vänta ut psykiska oegentligheter. Att köra Cast Away treatment på sig själv tror jag inte är det rätta sättet att gå till radio vega. Dessutom har jag under mina tjugotvå levnadsår ganska långt hunnit vänja mig med lite mental obalans nu som då. Jag tror det är något jag ärvt från min gode far, men till skillnad från honom kan jag acceptera att jag ibland inte har alla Ismon på kasinot. It is what it is, liksom.

 

Mental ohälsa är ofta på tapeten i bloggvärlden. Och alltid lyckas någon producera en åsikt enligt vilken mental ohälsa är någon kuiva läppä, som jengi klagar på för mycket. Ifall du är en av dem och läser det här vill jag erbjuda just dig ett tack. För efter att man läst en av dessa passionerade avhandlingar om varför det inte är en big deal, så kelaa man alltid att ’’Ainiijoo, man borde ju bara sluta. Jag e nog semi spede.’’. Jag klarar mig dock bra på egen hand och tappar inte fotfästet pga sånhäna åsikter. Det som stör mig är att andra som tänker på att söka hjälp kanske inte vågar eller känner skam. Sug på den karamellen, du din jävla halvätna semla.

 

Mina problem klaschar nog ofta ihop med min väldigt oseriösa livssyn, so I drench myself in irony every night. 


 

 

 

Ps. Har också skaffat lite konst.

 

 

Publicerad 21.03.2017 kl. 15:09

it’s too cold for jeans jackets

 

Jag skulle vilja skylla på min eviga optimism eller blåögdhet, men nej, så är det ju inte. För mig är det näst intill omöjligt att skaffa en vinterjacka. Personligen tycker jag det är wack att vara invirad i tusen lager kläder, likt en av de många mumierna i Egypten. Jag jobbar inte på en oljeplatform i ishavet, så varför skulle jag klä mig på det sättet då? Vill liksom vara rörlig... Därför har jag alltså skaffat en jeans jacka!

 

 

Jag är dock inte evigt optimistisk när det gäller snakes in the grass. The streets talk och jag har fått veta att jag inom någon viss cirkel är persona non grata. Jag tycker själv inte om att skriva om sådant, för att det ärligt sagt inte är så hemskt kul. Men det är tyvärr läppän jag lever med just nu. Varför jag har blivit iced av den här kulten av kukhuvven är svårt att veta, tror dock inte det beror på att mina looks gör dem osäkra. Jag skulle gärna fråga någon i deras lilla illuminati klubb vad exakt beefen är, men då skulle man bara bli shittalked under hela herrens år. Och det är något jag själv helst håller på med.

 

Beeffin är inte helt vad man kelaa. Eller kanske det bara är jag som ser framför mig bilar som saktar ner i slow-mo och några dudes som utför hotande gester. Inget hot om slice and dice, utan bara schemes bakom ryggen, som är not so nice. På riktigt är det nog bara tråkigt.

 

I mitt förra inlägg hävdade jag att jag skulle skriva om fastlaskiainen. Själva evenemanget tog kål på mig i över två dagar och resulterade slutligen i en två veckor lång skrivpaus, så orkar kanske inte helt med det. Men här är några bilder från de två veckorna som gått.

 

     

Publicerad 11.03.2017 kl. 16:47

heavy on my mind

 

Jag lämnade just in fyra essäer tio minuter före deadlinen. På grund av mina brister inom någon exakt vetenskap eller något visst område tvingas jag producera nonsens på ett väldigt omfattande plan. Jag tycker ju om att gå in på eviga sidospår om ingenting, men efter dessa inlämningar kände jag starkt på mig att jag borde avgå. Från vilken instans vet jag inte, det bara kändes som om mina prestationer krävde en avgång. 

 

Jag vill härmed också informera er om en negativ trend på bloggen jag ämnar bekämpa (i framtiden). Allt för ofta går det så att min vardagliga aktivitet är väldigt mellow yellow och tämligen osexig gällande dess media värde. Den producerar helt enkelt inga sagor som John Bauer kunde tänka sig måla eller illusträra. Veckoslutet däremot tenderar vara lite mer media sexigt och resulterar ofta i en relativt underhållande anekdot på bloggen. Så liksom jag bara berättar om mitt veckoslut och sen är det tyst på bloggen. Sad!

 

En snabbare version på fastlagstisdag äger imorgon rum i T-Town. Den kallas här för ’’Fastlaskiainen’’. Jag kommer redogöra om det senare.

 

Men tills dess har jag bara anekdoter om mitt veckoslut att dela med mig. På fredag anlände jag ganska sent till hufvudstaden. Jag hälsade på hos min vän, som tagit ett stort steg och flyttat en våning neråt i sitt höghus. Kudos till dem, för jag behövde inte ljuga om lägenhetens kvalité. Det var en upgrade, som när Christopher Nolan gjorde The Dark Knight och alla bara var helt did this dude just did this? Jag kommer ihåg, det var cray.

 

Hej, när ska man förresten använda ordet kvalité och när ska man använda ordet kvalitet? 

 

På lördagen åt jag hos min morfar. Jag trodde först vi typ skulle ha någon avskedsmiddag i hans ära, men tydligen var det bara spontan släkt extravanganza. Den gamla göken skall ser ni flytta till Polen och gifta sig med en snäppet yngre kvinna, så jag tänkte att det var dags att för sista gången motivera varför det är en fucking fool move. Hur detta har hänt orkar jag inte förklara just nu, men det platsar väldigt starkt i ’’semi päron sak att hålla på med’’ kategorin. 

 

Efter det gick jag på hemmafest. Min vän hade blivit bjuden dit av en tjej och jag wingmanade/snyltade per the very, very usual. Den spännande twisten i detta var dock att alla var såå weird på festen. Tjejen som min vän träffat, och bjudit in oss, började i något skede breakdanca i vardagsrummet och alla bara satt där så där... aight. Sen kom också en äijä in på festen med t-skjortan i byxorna samt två deci captain morgan i en 1 liters flaska. Det första han gjorde var frågade en individ av annan etnisk bakgrund om hen kunde svenska. Liksom ingen hälsning eller något före. Awkward. Jag tror några på festen var från Åland. Det är antagligen en bidragande orsak till varför de var så konstiga.

 

Hittade just den här artisten. Hon är så bra.

Publicerad 28.02.2017 kl. 02:00

dirty needle to the mainline

 

Jag lyssnar inte på album. Jag skummar oftast bara snabbt igenom sångerna och väljer de som först låter bra. Denna vämjelika kutym kan säkert få någon purists blod att koka, men sådan är existensen. Upp- och nedförsbackar hela vägen igenom. Jag besitter helt enkelt inte de tidsmässiga resurserna eller det koncentrerade kapitalet att sitta stilla i en timme och lyssna på en skiva som antagligen har en massa filler i sig.

 

Det finns ett album som tvingade mig göra ett undantag, vars innehåll hade kapacitet att ändra på mina lystrings vanor. För under herrens år 2014 kom skivan Piñata ut. Inom hippety hoppety branschen kan producenten ganska ofta bli i skymundan, då strålkastarljuset faller på den som rappar. Inte denna gång. Det är tydligt att den här skivan var något speciellt som både producenten Madlib och artisten Freddie Gibbs tänkte ut noga. It’s so good. It’s so special. Fuck yes.

 

Det tog tre gånger för mig att förstå. Första gången var det bara en massa underliga beats och udda kombinationer. Andra gången var det bra, men det var allt. Bara bra. Tredje gången kan jag inte riktigt beskriva, men jag vakade nästan hela natten och lyssnade.

 

 

 

Publicerad 22.02.2017 kl. 21:21

förlaget (m)

 

Det här nya förlaget som kallar sig Förlaget tycker jag är ett ganska fascinerande företag. Egentligen heter det ju Förlaget M, men av någon anledning togs detta namn inte aktivt i bruk. Hmm... what a mystery. Liksom är det något de inte vill associera sig med? Till exempel en sponsor eller ett visst brand, som förser dem med en budget? Inte är de väl generade över deras ägare, vars image kunde göra deras eget image lite ogenuint? Jag visste inte heller att ett förlag kan förkroppsliga hela verksamheten. Who knew! Här kunde man i teorin föreslå att det är lite oetiskt att indirekt måla upp en bild, som tyder på att man representerar hela branschen. Sådant är det dock med teorier, dom bara flyger omkring. Men är det inte roligt när en massa ännu roligare frågor om t.ex. oetiskt beteende dyker upp? Kul tycker jag!

 

Svara gärna om ni vet svaren!

 

Publicerad 19.02.2017 kl. 12:27

berghäll and southern slang

 

Jag har under den senaste halva timmen (kanske tjugo minuter) tänkt extra mycket på hur jag uttrycker mig offentligt. Ibland beror det såklart lite på vem jag talar med, men ganska ofta kan jag kläcka ur mig något som ’’jag pygee int feela nåå äijän som schemaa o som ändå kmr o hyppi ti mig senare’’. Helt ärligt, hur obnoxious låter det här? 

 

Annars försöker jag jobba på att ha en lite mer ’’new hair, don’t care’’ attityd. Både för att jag igår klippte håret och för att jag inte kan sluta vara en sån freaking boy scout. I dag var jag t.ex. en av två som dök upp på redaktionens möte. Vi är btw sexton i redaktionen. Vissa framsteg har jag dock gjort. När jag går till butiken varierar jag ofta mellan Sale eller K-butiken. Så för att demonstrera för båda parterna att jag är en yks-hailee-fucking-no-feels-having-badboy tar jag en påse från K-butiken till Sale och vice versa. Ni skulle se deras miner när jag drar ut påsen ur fickan. Galet.

 

Förra veckoslutet tog jag mig till stään och upplevde ett stort svek. Det har nu hänt samma sak varje gång. It’s proven. Det finns aldrig någon mat hos min far! Jag tar ju mig hem för att få njuta av saker som är för dyra för mig och för att bli spoiled. Första jag får höra när jag stiger in genom dörren är: ’’Ai sori, mä en oo käyny kaupassa’’. Liksom what!? Om min faijas lafka skulle vara en mobiloperatör skulle det hela tiden stå ’’No goddamn service’’ på telefonens skärm. 

 

Förutom min faders svek var det riktigt kul i stään. På fredag gick vi på film och senare på fem olika barer tills vi hittade en med sittplatser.

 

Och på lördagen var det hemmafest! Min vana trogen måste jag ju också drop names. KAJ. Var. På. Plats. Likt sången ’’Kom ti byin’’ anlände jag till Kallio (som i globalt perspektiv kan ses som en by). Kul var det. Jag blev bjuden på bl.a. gin tonics och österbottens bästa moonshine. Deras lägenhet är jag väldigt, väldigt avis på. Såå avis. Högt i tak, väggarna var inte nära varandra och där fanns plats. Nu menar jag alltså de två värdarnas lägenhet. Gruppen KAJ bor inte i samma lya, som i någon disney film. Efter hemmafesten tog vi oss till Kuudes Linja, där jag faktist aldrig har varit. Det var min jam. En massa hippety hopp. Kul.

 

 

Publicerad 17.02.2017 kl. 15:24

night moves

 

Förra veckan innehöll ett par för många långa kvällar och intensiva stunder. Allt detta resulterade i en fullkomlig utmattning. Kände mig typ som Hillary Clinton efter presidentvalet. Jag funderade länge på hur jag skulle bota min stress, ångest och trötthet. Lösningen var oväntad men genial. På onsdagen skulle jag inte ens först ut, men kvällen slutade med att vi for till mig på ’’efterfest’’ och talade om t.ex. våra familjekonflikter till klockan halv åtta på morgonen. Man kan alltså bara bota posttraumatiskt festsyndrom med mys... och fest!

 

I dag kommer jag färda till den modernare hufvudstaden och träffa gamla vänner! Det är riktigt kul att få träffa nya människor och konversera om diverse saker med dem, exempelvis mordet på Palme eller Ho Chi Minh. Men det finns inget som kan jämföras med en mysbrunch med dom bästa (#brunchmeddombästa). Liksom att bara kunna skicka ett simpelt sms där det står ’’brunch?’’ och få svaret ’’va fittan selittää du?’’ ger mig en varm känsla.

 

På lördagen har jag konstigt nog blivit bjuden på hemmafest. Jag är inte cool och är van vid att måsta snylta in mig till typ min egen födsel, så allt detta känns lite obekant.

 

Den fortsatta dekadensen till ära har jag satt ihop en hemmafest spellista. På den finns bara en eller två rap låtar. Ni kan alltså också njuta av den!

 

Publicerad 10.02.2017 kl. 15:15

poems and neon dreams

 

Några dagar sedan tänkte jag lämna min lägenhet utan att kolla om mina timbs var rena, så i den stunden kändes det som om jag verkligen hade tappat greppet. Men förutom mina grepp, och hur ostabila de än må vara, har jag faktist haft det ganska bra. Det här är alltså nu mitt tapra försök att dela med mig. Svåra grejer, hör ni.

 

Något som dock inte är svårt för mig är att drop some names on these blogs. För igår tog jag spontant del av Poetry Pub i Åbo! And let me tell you, på detta evenemang existerade det ett par Ratataiter. Jag idkar inte så hemskt aktivt umgänge med själva #ratatafamiljen och är lite som den där släktingen som gjort ett par dåliga livsval och som man helst inte pratar med på släktträffar. Men nu tänkte jag bara att darn it all to heck och tog mig dit (ensam, för den dagen då mina vänner intresserar sig för poesi blir jag en hamster). Under tillställningens lopp samtalade jag t.ex. med Lina, Kira, Hanna och den gamla Ratata reliken Fanny. Yup, jag känner ingen skam (heh) då det gäller namedropping. Väldigt intressant var det dock att lyssna på jengi som ofta avautu ganska modigt om sina liv på scenen. Att de öppnade sina reservoarer erbjöd en uppfriskande mängd fucking spices i min väldigt milktoastiga vardag. Allt går dessutom enligt planen. Jag klär mig i svarta polon, tar mig på kulturella evenemang och oh snap jag har infiltrerat de coola kulturkrestarna!

 

Så liksom yass! Jag är inte säker på om det låter bra när jag säger yass, men vet att jag kan göra en ansenlig mängd saker för att passa in.

 

Poesi är kul men två av mina personliga svagheter är neon färger och vemodiga synth-pop sånger. Min senaste upptäckt är Roosevelt, som leverar på dessa tidigare nämnda punkter. Han låter lite avlägsen och ganska sorgsen och jag bara ’’this is so sad... it’s perfect’’. Jag tycker han även lyckats med att göra covern på ’’Teardrops’’ bättre än själva originalet från 80-talet.

 

Eviga drömmar i neon.

 

 

Jag beklagar förresten bristen på bildbevis från Poetry Pub, men gläd er åt att jag inte längre kunde vänta med att använda min läderjacka! För den är ju såå cool. Det är i princip ännu helt för kallt, men om det finns något jag insett via den smordes lärdomar, är det att man måste lida för att bli en cleanigare äijä.

 

 

Publicerad 03.02.2017 kl. 15:22

mina tankar kring en ny era

 

Året 2008 var fullt av optimism. Jag var 14 år gammal då allas profilbilder på facebook löd ’’Yes we can’’ och de hade de där speciella färgerna. Det var första gången då ett presidentval påverkades av den sociala median. Facebook var också simplare då, de olika ’’kanalerna’’ var mer svartvita och infoflödet var mer hanterbart. 

 

Men Obama var inte en perfekt robot. På grund av den här bittra insikten omformades även den sociala median. En viss pessimism slog rot i psyket. Arabvårens grova misslyckande var även en stor stöt till de blåögda massorna på t.ex. twitter, där #arabspring hade sett lovande ut. En sanning var dock konstant: Den sociala median hade nu kapacitet att påverka den nya världens presidentval. Det gick från en extrem till en annan. Från den digitala generationens naiva optimism till ett nätverk av någon slags urartad perversion. En massa misstro kom till världen och Trump spelade den arenan på ett sätt som var något... annorlunda. It’s a new animal, med tusen olika intressegrupperingar, betalda trolls och omedvetna eller medvetna lögner i just ditt flöde. En massa överbelastande oljud.

 

Största delen av alla prognoser och spådomar har slått fel. Man har himlat med ögonen och skämtat om det. Jag kommer ihåg konversationen jag förde förra året med av mina kollegor. Han spekulerade om Trump faktist hade en chans. Republikanerna hade då sina egna try outs på G och Trump verkade leda. Jag viftade snabbt bort tanken. Inte en chans. Sedan dess har jag konstant varit efter. Alla mönster är nya, every move is unfamiliar. Jag hinner inte ens bli förargad på alla ohumana beslut som tagits för att jag ännu försöker komma under fund med vad som hänt. 

 

Carl Haglund motiverade sitt exodus från den politiska arenan med att ha blivit för skeptiskt inställd till den politiska processen. Senare blev han vd för den finska falangen i ett kinesiskt företag, som skulle bygga sin fabrik i Kemi. Detta förstår jag. Händelseförloppet makes sense.

 

Här är ett av de tiotals händelseförloppen jag inte kan förklara.

 

Trump har ersatt den mest högst uppsatte generalen i hela USA på National Security Council med Steve Bannon. Steve Bannon är en person som frågade ut sin fru om hur stor procent av eleverna i hans dotters skola var judar. Hans nya position innebär att han i teorin ersätter den militära, erfarna personalen som taktisk rådgivare gällande nationell säkerhet. Detta innebär också att Bannon kan avbryta den omedelbara länken mellan dem som förser presidenten med viktig information från och till ’’the intelligence community’’. Joint Chiefs of Staff samt The Director of National Intelligence fick sparken, medan ex chefen för en högerextrem ’’nyhetssida’’ tar deras plats. Allt är oförutsägbart.

 

Emellertid så spelar jag och median catch up med Trump. Han använder 30 sekunder på en tweet som kan bli analyserad i många dagar på nyheterna. Vi hinner helt enkelt inte med. De tvingas analysera det p.g.a. att vad presidenten håller på med är något som måste tas i beaktan. Median kan inte så där bara vara före i kurvan och ignorera alla tweets, för hans tweets kan ha både nationella och internationella påföljder. The game has changed.

 

Jag har bedömt honom fel otaliga gånger. Jag kunde aldrig tro att han så maniskt skulle protestera verkligheten och hävda att mer människor tog del av hans ''installationsceremoni'' än Obamas. Liksom... hans egna experter, republikanernas och demokraternas har alla sagt att det inte stämmer. Trots det har han gett order om att göra en ny undersökning om det, som om det skulle spela någon roll. 

 

En stor del av de löften som han gjorde under sin kampanj håller på att uppfyllas och här sitter vi alla och bara ’’... alltså vah?’’.

 

Jag hatar själv att jag måste medge att det inte är samma gamla knas, att jag inte har en enda teori. För allt är oftast bekant och allt har oftast hänt förr, på ett eller annat sätt. Men nu har USA’s president blockat muslimska länder vars medborgare inte ens deltog i 9/11 attacken (fast han använde det som skäl). Han har försökt tvinga deras nationella parker att hålla tyst om klimatförändringen. Jag är så fucking lost och det är inte kul. 

 

Publicerad 31.01.2017 kl. 01:42

hitting the block and i'm bleeding

 

La La Land var skälet till varför jag slutade vara the goddamn mystery nerd och återvände till bloggen för att skriva. Tänkte inte sluta där, vet ni. Det jag dock inte vet är om ni la märke till att jag var på framsidan av Ratata (Svenskfinlands version på Esquire) och lovade intriger samt anekdoter om dekadens. Jag är här för att hålla detta löfte. 

 

Det ni kanske förväntar er är något lite kul och spännande, men faktum är att intriger har förts bakom min rygg. Jag kan egentligen inte gå in i detalj på det hela, men det räcker att jag vet. Så om någon av these snakes in the grass läser detta, vet att jag vet. Jag har tidigare sagt att jag inte ofta upplever sådant här och det är sant, men nu när jag befinner mig i en itsy bitsy teeny weeny situation så kan jag lugnt säga att jag inte orkar sätta mer energi på det än den här texten. Det som överraskar mig är att jengi kan stay fake, verka trevliga och samtidigt plot some shit. Jag tycker personligen sådant är ganska tröttsamt, men jag tänker inte hindra någon från att leva ett liv, som leder till insikten att they be on that fake shit. 

 

Onsdag.

 

Förra veckan var dock avsevärt roligare än någon form av drama kan vara (om det inte är some of that gossip). Den orsakade kolossala brister i min dagliga ekonomi och resulterade i lite extra rynkor i mitt ansikte, men det är notan man hamnar betala om man vill festa med kidsen. På onsdagen var det först hemmafest och sedan klubben som gällde. Alla vet ju att hemmafester är avsevärt bättre än klubben, men värden hann redan få en varning innan vi var ute ur lägenheten. På festen spelade vi spel, argumenterade om skam (duhh) och jag blev bjuden på sprit från någon slags handsanitizer burk (... duhh?). Förklaringen jag fick var att den är behändigare att ha i väskan och att ma inte ens i misstag kan ta åt sig för mycket. Fair enough, liksom. Jag blev inte blind eller förgiftad i alla fall.

 

 

 

Efter klubben gick vi på ’’efterfest’’ hos min vän och tömde hans spritlager. Även han fick en varning. Varningen kan ha något att göra med det att jag satt Veronica Maggios ’’17 år’’ på och hade en lite för högljudd moment för mig själv. Men i det skedet snappade mitt psyke upp tankar från etern.

 

Fredag.

 

På fredagen hade det gått en ganska galet lång tid sedan jag sist festat och känslan för att sätta  på mina partydojor (något av mina 10 söndriga converse par) kröp fram. Eftersom jag deltar i trehundra diverse råd och kommittéer måste jag ju tillbringa (fuck spendera) en del tid på vår egen lilla lokal. Det var dock lite tråkigt där, så vi bestämde oss att fara iväg på mellanfest istället. På mellanfesten spelade vi ett spel som hette något i stil med ’’tjejmiddag’’. Helt superkul spel faktist. Jag lyckades njuta av det trots att mitt kön inte motsvarar en tjejs. Jag vet, tiderna vi lever i är totalt off the rails. Men efter att vi ditchade mellanfesten tog vi oss till en annan lokal. Eller rättare sagt tog vi oss först till mohfuckin kupittaas train station pga att vår självutnämnde guide ville ta gänget på en scenic route. Vi kom lite sent till lokalen men där var det ändå ganska tråkigt. Sååå efterfest!

 

Klockan nio på morgonen

 

Nu var det dags för mig att visa lite hospitalitet (aka tömma mina spritförråd) och det gjorde jag. Vi satt till sju på morgonen och talade om allt mellan himmel och jord. Vissa talade lite om sina relationer etc. och jag bara yessss give me that goss. Jag fick faktist inte ett enda klagomål, så dagen verkade vara on a roll. Vad gör man när man är on a roll? Man far till nästa efterfest! Vi färdade med morgontaxi till en annan vän och tömde också det förrådet. Kring halvtio på morgonen dog vi kollektivt och sov dåligt till typ klockan tre. Sen gick vi på en ytterst sen brunch till Fontana. Helt för dyrt, men ack så gott. Det kändes som om jag förtjänat att treat myself fast jag typ plundrat mitt konto. Sådant, liksom.

 

Klockan halvtio på morgonen

 

Publicerad 25.01.2017 kl. 11:51