dirty needle to the mainline

 

Jag lyssnar inte på album. Jag skummar oftast bara snabbt igenom sångerna och väljer de som först låter bra. Denna vämjelika kutym kan säkert få någon purists blod att koka, men sådan är existensen. Upp- och nedförsbackar hela vägen igenom. Jag besitter helt enkelt inte de tidsmässiga resurserna eller det koncentrerade kapitalet att sitta stilla i en timme och lyssna på en skiva som antagligen har en massa filler i sig.

 

Det finns ett album som tvingade mig göra ett undantag, vars innehåll hade kapacitet att ändra på mina lystrings vanor. För under herrens år 2014 kom skivan Piñata ut. Inom hippety hoppety branschen kan producenten ganska ofta bli i skymundan, då strålkastarljuset faller på den som rappar. Inte denna gång. Det är tydligt att den här skivan var något speciellt som både producenten Madlib och artisten Freddie Gibbs tänkte ut noga. It’s so good. It’s so special. Fuck yes.

 

Det tog tre gånger för mig att förstå. Första gången var det bara en massa underliga beats och udda kombinationer. Andra gången var det bra, men det var allt. Bara bra. Tredje gången kan jag inte riktigt beskriva, men jag vakade nästan hela natten och lyssnade.

 

 

 

Publicerad 22.02.2017 kl. 21:21

förlaget (m)

 

Det här nya förlaget som kallar sig Förlaget tycker jag är ett ganska fascinerande företag. Egentligen heter det ju Förlaget M, men av någon anledning togs detta namn inte aktivt i bruk. Hmm... what a mystery. Liksom är det något de inte vill associera sig med? Till exempel en sponsor eller ett visst brand, som förser dem med en budget? Inte är de väl generade över deras ägare, vars image kunde göra deras eget image lite ogenuint? Jag visste inte heller att ett förlag kan förkroppsliga hela verksamheten. Who knew! Här kunde man i teorin föreslå att det är lite oetiskt att indirekt måla upp en bild, som tyder på att man representerar hela branschen. Sådant är det dock med teorier, dom bara flyger omkring. Men är det inte roligt när en massa ännu roligare frågor om t.ex. oetiskt beteende dyker upp? Kul tycker jag!

 

Svara gärna om ni vet svaren!

 

Publicerad 19.02.2017 kl. 12:27

berghäll and southern slang

 

Jag har under den senaste halva timmen (kanske tjugo minuter) tänkt extra mycket på hur jag uttrycker mig offentligt. Ibland beror det såklart lite på vem jag talar med, men ganska ofta kan jag kläcka ur mig något som ’’jag pygee int feela nåå äijän som schemaa o som ändå kmr o hyppi ti mig senare’’. Helt ärligt, hur obnoxious låter det här? 

 

Annars försöker jag jobba på att ha en lite mer ’’new hair, don’t care’’ attityd. Både för att jag igår klippte håret och för att jag inte kan sluta vara en sån freaking boy scout. I dag var jag t.ex. en av två som dök upp på redaktionens möte. Vi är btw sexton i redaktionen. Vissa framsteg har jag dock gjort. När jag går till butiken varierar jag ofta mellan Sale eller K-butiken. Så för att demonstrera för båda parterna att jag är en yks-hailee-fucking-no-feels-having-badboy tar jag en påse från K-butiken till Sale och vice versa. Ni skulle se deras miner när jag drar ut påsen ur fickan. Galet.

 

Förra veckoslutet tog jag mig till stään och upplevde ett stort svek. Det har nu hänt samma sak varje gång. It’s proven. Det finns aldrig någon mat hos min far! Jag tar ju mig hem för att få njuta av saker som är för dyra för mig och för att bli spoiled. Första jag får höra när jag stiger in genom dörren är: ’’Ai sori, mä en oo käyny kaupassa’’. Liksom what!? Om min faijas lafka skulle vara en mobiloperatör skulle det hela tiden stå ’’No goddamn service’’ på telefonens skärm. 

 

Förutom min faders svek var det riktigt kul i stään. På fredag gick vi på film och senare på fem olika barer tills vi hittade en med sittplatser.

 

Och på lördagen var det hemmafest! Min vana trogen måste jag ju också drop names. KAJ. Var. På. Plats. Likt sången ’’Kom ti byin’’ anlände jag till Kallio (som i globalt perspektiv kan ses som en by). Kul var det. Jag blev bjuden på bl.a. gin tonics och österbottens bästa moonshine. Deras lägenhet är jag väldigt, väldigt avis på. Såå avis. Högt i tak, väggarna var inte nära varandra och där fanns plats. Nu menar jag alltså de två värdarnas lägenhet. Gruppen KAJ bor inte i samma lya, som i någon disney film. Efter hemmafesten tog vi oss till Kuudes Linja, där jag faktist aldrig har varit. Det var min jam. En massa hippety hopp. Kul.

 

 

Publicerad 17.02.2017 kl. 15:24

night moves

 

Förra veckan innehöll ett par för många långa kvällar och intensiva stunder. Allt detta resulterade i en fullkomlig utmattning. Kände mig typ som Hillary Clinton efter presidentvalet. Jag funderade länge på hur jag skulle bota min stress, ångest och trötthet. Lösningen var oväntad men genial. På onsdagen skulle jag inte ens först ut, men kvällen slutade med att vi for till mig på ’’efterfest’’ och talade om t.ex. våra familjekonflikter till klockan halv åtta på morgonen. Man kan alltså bara bota posttraumatiskt festsyndrom med mys... och fest!

 

I dag kommer jag färda till den modernare hufvudstaden och träffa gamla vänner! Det är riktigt kul att få träffa nya människor och konversera om diverse saker med dem, exempelvis mordet på Palme eller Ho Chi Minh. Men det finns inget som kan jämföras med en mysbrunch med dom bästa (#brunchmeddombästa). Liksom att bara kunna skicka ett simpelt sms där det står ’’brunch?’’ och få svaret ’’va fittan selittää du?’’ ger mig en varm känsla.

 

På lördagen har jag konstigt nog blivit bjuden på hemmafest. Jag är inte cool och är van vid att måsta snylta in mig till typ min egen födsel, så allt detta känns lite obekant.

 

Den fortsatta dekadensen till ära har jag satt ihop en hemmafest spellista. På den finns bara en eller två rap låtar. Ni kan alltså också njuta av den!

 

Publicerad 10.02.2017 kl. 15:15

poems and neon dreams

 

Några dagar sedan tänkte jag lämna min lägenhet utan att kolla om mina timbs var rena, så i den stunden kändes det som om jag verkligen hade tappat greppet. Men förutom mina grepp, och hur ostabila de än må vara, har jag faktist haft det ganska bra. Det här är alltså nu mitt tapra försök att dela med mig. Svåra grejer, hör ni.

 

Något som dock inte är svårt för mig är att drop some names on these blogs. För igår tog jag spontant del av Poetry Pub i Åbo! And let me tell you, på detta evenemang existerade det ett par Ratataiter. Jag idkar inte så hemskt aktivt umgänge med själva #ratatafamiljen och är lite som den där släktingen som gjort ett par dåliga livsval och som man helst inte pratar med på släktträffar. Men nu tänkte jag bara att darn it all to heck och tog mig dit (ensam, för den dagen då mina vänner intresserar sig för poesi blir jag en hamster). Under tillställningens lopp samtalade jag t.ex. med Lina, Kira, Hanna och den gamla Ratata reliken Fanny. Yup, jag känner ingen skam (heh) då det gäller namedropping. Väldigt intressant var det dock att lyssna på jengi som ofta avautu ganska modigt om sina liv på scenen. Att de öppnade sina reservoarer erbjöd en uppfriskande mängd fucking spices i min väldigt milktoastiga vardag. Allt går dessutom enligt planen. Jag klär mig i svarta polon, tar mig på kulturella evenemang och oh snap jag har infiltrerat de coola kulturkrestarna!

 

Så liksom yass! Jag är inte säker på om det låter bra när jag säger yass, men vet att jag kan göra en ansenlig mängd saker för att passa in.

 

Poesi är kul men två av mina personliga svagheter är neon färger och vemodiga synth-pop sånger. Min senaste upptäckt är Roosevelt, som leverar på dessa tidigare nämnda punkter. Han låter lite avlägsen och ganska sorgsen och jag bara ’’this is so sad... it’s perfect’’. Jag tycker han även lyckats med att göra covern på ’’Teardrops’’ bättre än själva originalet från 80-talet.

 

Eviga drömmar i neon.

 

 

Jag beklagar förresten bristen på bildbevis från Poetry Pub, men gläd er åt att jag inte längre kunde vänta med att använda min läderjacka! För den är ju såå cool. Det är i princip ännu helt för kallt, men om det finns något jag insett via den smordes lärdomar, är det att man måste lida för att bli en cleanigare äijä.

 

 

Publicerad 03.02.2017 kl. 15:22

mina tankar kring en ny era

 

Året 2008 var fullt av optimism. Jag var 14 år gammal då allas profilbilder på facebook löd ’’Yes we can’’ och de hade de där speciella färgerna. Det var första gången då ett presidentval påverkades av den sociala median. Facebook var också simplare då, de olika ’’kanalerna’’ var mer svartvita och infoflödet var mer hanterbart. 

 

Men Obama var inte en perfekt robot. På grund av den här bittra insikten omformades även den sociala median. En viss pessimism slog rot i psyket. Arabvårens grova misslyckande var även en stor stöt till de blåögda massorna på t.ex. twitter, där #arabspring hade sett lovande ut. En sanning var dock konstant: Den sociala median hade nu kapacitet att påverka den nya världens presidentval. Det gick från en extrem till en annan. Från den digitala generationens naiva optimism till ett nätverk av någon slags urartad perversion. En massa misstro kom till världen och Trump spelade den arenan på ett sätt som var något... annorlunda. It’s a new animal, med tusen olika intressegrupperingar, betalda trolls och omedvetna eller medvetna lögner i just ditt flöde. En massa överbelastande oljud.

 

Största delen av alla prognoser och spådomar har slått fel. Man har himlat med ögonen och skämtat om det. Jag kommer ihåg konversationen jag förde förra året med av mina kollegor. Han spekulerade om Trump faktist hade en chans. Republikanerna hade då sina egna try outs på G och Trump verkade leda. Jag viftade snabbt bort tanken. Inte en chans. Sedan dess har jag konstant varit efter. Alla mönster är nya, every move is unfamiliar. Jag hinner inte ens bli förargad på alla ohumana beslut som tagits för att jag ännu försöker komma under fund med vad som hänt. 

 

Carl Haglund motiverade sitt exodus från den politiska arenan med att ha blivit för skeptiskt inställd till den politiska processen. Senare blev han vd för den finska falangen i ett kinesiskt företag, som skulle bygga sin fabrik i Kemi. Detta förstår jag. Händelseförloppet makes sense.

 

Här är ett av de tiotals händelseförloppen jag inte kan förklara.

 

Trump har ersatt den mest högst uppsatte generalen i hela USA på National Security Council med Steve Bannon. Steve Bannon är en person som frågade ut sin fru om hur stor procent av eleverna i hans dotters skola var judar. Hans nya position innebär att han i teorin ersätter den militära, erfarna personalen som taktisk rådgivare gällande nationell säkerhet. Detta innebär också att Bannon kan avbryta den omedelbara länken mellan dem som förser presidenten med viktig information från och till ’’the intelligence community’’. Joint Chiefs of Staff samt The Director of National Intelligence fick sparken, medan ex chefen för en högerextrem ’’nyhetssida’’ tar deras plats. Allt är oförutsägbart.

 

Emellertid så spelar jag och median catch up med Trump. Han använder 30 sekunder på en tweet som kan bli analyserad i många dagar på nyheterna. Vi hinner helt enkelt inte med. De tvingas analysera det p.g.a. att vad presidenten håller på med är något som måste tas i beaktan. Median kan inte så där bara vara före i kurvan och ignorera alla tweets, för hans tweets kan ha både nationella och internationella påföljder. The game has changed.

 

Jag har bedömt honom fel otaliga gånger. Jag kunde aldrig tro att han så maniskt skulle protestera verkligheten och hävda att mer människor tog del av hans ''installationsceremoni'' än Obamas. Liksom... hans egna experter, republikanernas och demokraternas har alla sagt att det inte stämmer. Trots det har han gett order om att göra en ny undersökning om det, som om det skulle spela någon roll. 

 

En stor del av de löften som han gjorde under sin kampanj håller på att uppfyllas och här sitter vi alla och bara ’’... alltså vah?’’.

 

Jag hatar själv att jag måste medge att det inte är samma gamla knas, att jag inte har en enda teori. För allt är oftast bekant och allt har oftast hänt förr, på ett eller annat sätt. Men nu har USA’s president blockat muslimska länder vars medborgare inte ens deltog i 9/11 attacken (fast han använde det som skäl). Han har försökt tvinga deras nationella parker att hålla tyst om klimatförändringen. Jag är så fucking lost och det är inte kul. 

 

Publicerad 31.01.2017 kl. 01:42

hitting the block and i'm bleeding

 

La La Land var skälet till varför jag slutade vara the goddamn mystery nerd och återvände till bloggen för att skriva. Tänkte inte sluta där, vet ni. Det jag dock inte vet är om ni la märke till att jag var på framsidan av Ratata (Svenskfinlands version på Esquire) och lovade intriger samt anekdoter om dekadens. Jag är här för att hålla detta löfte. 

 

Det ni kanske förväntar er är något lite kul och spännande, men faktum är att intriger har förts bakom min rygg. Jag kan egentligen inte gå in i detalj på det hela, men det räcker att jag vet. Så om någon av these snakes in the grass läser detta, vet att jag vet. Jag har tidigare sagt att jag inte ofta upplever sådant här och det är sant, men nu när jag befinner mig i en itsy bitsy teeny weeny situation så kan jag lugnt säga att jag inte orkar sätta mer energi på det än den här texten. Det som överraskar mig är att jengi kan stay fake, verka trevliga och samtidigt plot some shit. Jag tycker personligen sådant är ganska tröttsamt, men jag tänker inte hindra någon från att leva ett liv, som leder till insikten att they be on that fake shit. 

 

Onsdag.

 

Förra veckan var dock avsevärt roligare än någon form av drama kan vara (om det inte är some of that gossip). Den orsakade kolossala brister i min dagliga ekonomi och resulterade i lite extra rynkor i mitt ansikte, men det är notan man hamnar betala om man vill festa med kidsen. På onsdagen var det först hemmafest och sedan klubben som gällde. Alla vet ju att hemmafester är avsevärt bättre än klubben, men värden hann redan få en varning innan vi var ute ur lägenheten. På festen spelade vi spel, argumenterade om skam (duhh) och jag blev bjuden på sprit från någon slags handsanitizer burk (... duhh?). Förklaringen jag fick var att den är behändigare att ha i väskan och att ma inte ens i misstag kan ta åt sig för mycket. Fair enough, liksom. Jag blev inte blind eller förgiftad i alla fall.

 

 

 

Efter klubben gick vi på ’’efterfest’’ hos min vän och tömde hans spritlager. Även han fick en varning. Varningen kan ha något att göra med det att jag satt Veronica Maggios ’’17 år’’ på och hade en lite för högljudd moment för mig själv. Men i det skedet snappade mitt psyke upp tankar från etern.

 

Fredag.

 

På fredagen hade det gått en ganska galet lång tid sedan jag sist festat och känslan för att sätta  på mina partydojor (något av mina 10 söndriga converse par) kröp fram. Eftersom jag deltar i trehundra diverse råd och kommittéer måste jag ju tillbringa (fuck spendera) en del tid på vår egen lilla lokal. Det var dock lite tråkigt där, så vi bestämde oss att fara iväg på mellanfest istället. På mellanfesten spelade vi ett spel som hette något i stil med ’’tjejmiddag’’. Helt superkul spel faktist. Jag lyckades njuta av det trots att mitt kön inte motsvarar en tjejs. Jag vet, tiderna vi lever i är totalt off the rails. Men efter att vi ditchade mellanfesten tog vi oss till en annan lokal. Eller rättare sagt tog vi oss först till mohfuckin kupittaas train station pga att vår självutnämnde guide ville ta gänget på en scenic route. Vi kom lite sent till lokalen men där var det ändå ganska tråkigt. Sååå efterfest!

 

Klockan nio på morgonen

 

Nu var det dags för mig att visa lite hospitalitet (aka tömma mina spritförråd) och det gjorde jag. Vi satt till sju på morgonen och talade om allt mellan himmel och jord. Vissa talade lite om sina relationer etc. och jag bara yessss give me that goss. Jag fick faktist inte ett enda klagomål, så dagen verkade vara on a roll. Vad gör man när man är on a roll? Man far till nästa efterfest! Vi färdade med morgontaxi till en annan vän och tömde också det förrådet. Kring halvtio på morgonen dog vi kollektivt och sov dåligt till typ klockan tre. Sen gick vi på en ytterst sen brunch till Fontana. Helt för dyrt, men ack så gott. Det kändes som om jag förtjänat att treat myself fast jag typ plundrat mitt konto. Sådant, liksom.

 

Klockan halvtio på morgonen

 

Publicerad 25.01.2017 kl. 11:51

my love letter to la la land

 

Det känns som om jag snabbt måste skriva ner mina tankar om filmen, innan jag hinner bli ironisk och negativ igen. Innan jag använt upp all magi och eskapism den gett mig. För under filmens gång försvann all min normala early-twenties-cynicism-about-life.

 

Filmen var och är allt för mig. Den är mycket för många andra och har fått en massa hyllningar. Jag tycker den förtjänar en till. Ni måste förstå att jag inte tycker om att hoppa på trender och delta i en sådan här masshysteri, men nu kan det inte hjälpas. Jag älskade filmen. Under vissa ställen måste jag försöka förstå hur något kunde vara så bra. Det finns så mycket optimism, bra musik och liv i den. Samtidigt som verket ofta har en del magi i sig är storyn realistisk. Slutet gjorde mig överraskad. Överraskningen var inte dålig. Den var bättre än något annat i dess ställe kunde ha varit. 

 

Ryan Goslings och Emma Stones perfekta insatser var dock inte en överraskning.

 

Ni som njuter av god klädsel kommer även att njuta av klädseln i filmen. Ni som tycker om musik, som inte är usel, kommer tycka om musiken i filmen. Ni som tycker om bra acting kommer tycka om actingen i filmen. Ni som tycker om estetik kommer tycka om färgkombinationerna och om hur filmen ser ut. It’s so fucking tight.

 

Det kan hända att min åsikt om filmen kommer ändras och är en annan imorgon. Men den gav mig allt jag behövde i dag. Alla mina problem finns just nu. Det går. 

 

Här är mina favvo låtar. Lyssnade igenom dem tusen gånger på vägen hem och mitt liv kändes mer. 

Publicerad 23.01.2017 kl. 00:27

min nya blogg

 

Tänk er en ljuv vår, en tid då ting tinar, återupplivas och föds på nytt. Marken slutar påminna livlös tundra och ger vika för nytt liv. När Bring The Noise kom till världen representerade inte bloggen någon sorts andlig pånyttfödelse, utan ett nytt liv mellan raderna. Bloggen gav mig en chans att uttrycka mig just så här pretentiöst.

 

Bring The Noise är nu slut och det är dags för mig att ge vika för en ny blogg.

 

Likt många vackra sagor och liv finns inget för evigt, men en vis man sa en gång: ’’Räppärit nousee niin ku Fenix lintu tuhkasta’’. Det ämnar även jag göra. Jag brukar väldigt sällan hålla de löften jag ger på bloggen, så någon större variation eller förändring från den förra bloggen törs jag inte annonsera. Den nya headern representerar i alla fall inte mera mitt splittrade och tankspridda psyke, utan är mera konkret, minimalistisk och effektiv. Om man ljuger relativt snyggt är det värt det.

 

Den här sången är fantastisk, eller hur? Beskriver vemodet jag känner för Bring The Noise.

 

Den här är också bra, men inte lika sorglig. Perfekt att skriva nya inlägg till tho.

Publicerad 12.01.2017 kl. 18:23

 

 Elias J. Forsman, 22 år

 

Åbo / HKI

 

Jag kan inte använda mitt förra motto på nytt... så hej!

 

The blogger formerly known as: Bring The Noise

 

Instagram

Spotify

Twitter