it ain't no thing

 

Jag diskuterar ofta min lägenhet med mina vänner. Speciellt dess ringa storlek, omoderna badrum och trånga kök. Hur gott en stor, delad lägenhet klingar i mina öron. Men det finns en oändlighet av nätter, då jag sitter på sängkanten och skriver. Ensam i bäckmörker. It really ain’t no thing.

 

Jag besökte Kouvola på lördagen. Kouvola präglas av alkohol och alla de mentala och fysiska problemen som slår konsumtionen följe. Kouvola är också ett intressant nätverk av alla olika sorters människor. Det beror säkert till en stor del på att många migrerar, återvänder och tar med sig nytt av sig själv. Då alla är samlade råder ingen homogen samling. Under min första resa till Kouvola inväntade jag bakvända åsikter, någon enstaka rasist och en outbildad massa inför mig. Allt detta, och mera, finns till ens förfogande, men inom de första fem minuterna deklarerade en man i medelåldern väldigt extravagant att han de facto är Beyoncé. Jag hade förväntat mig en ingjuten, stel och tvärsäker machokultur, men den var upp och ner. Alltså människor med hur bakvända åsikter som helst hade inga problem med den saliga blandning av sexuella minoriteter, finlandssvenskar och representanter av den progressiva punavihreä kupplan som var på plats. Jag förstår mig inte ännu heller på det här och jag har besökt stället kring sex gånger sedan dess. För jag själv skulle inte direkt orka med de meningsskiljaktigheter som ofta kommer upp med den mera ’’konservativa’’ delen av det finska folket, men i Kouvola existerar inte samma samhälleliga lagar. 

 

Jag har gjort framsteg i min existens. Jag har gått med i en bokklubb. Det är ännu väldigt early days och jag har inte ännu hunnit plocka fram boken från akademens hyllor, men det är verkligen ett spännande stort steg.

 

Tyvärr tar jag så gott som aldrig mer bilder. Alla mina uppdateringar åker upp på snapchat och för ofta försvinner de också senare in i etern. 

 

 

Här är några sånger jag gillar.

 

 

Publicerad 01.02.2018 kl. 18:44

critical darling 2017

 

Jag tror jag hatar största delen av alla texter jag skrivit på den här bloggen. Därför skriver jag så lite. I skrivande stund känns de såklart relativt fine, men efteråt... complete shit. Jag avskyr den krampaktiga tendensen jag har att försöka tränga in ett skämt överallt. Annars får jag alltid känslan att jag är för seriös och att texten också blir för seriös. Som om jag konstant tar mig själv på blodigt allvar. Det är ju också sårbart att vara seriös. Tänk om man skriver något helt vitun päron och är helt seriös om det.

 

Årets film

Tycker jag helt klart är Moonlight. Hiskeligt mainstream åsikt, men den gjorde ett ganska så stort intryck på mig. Två låtar som finns på mina toppsånger för året kommer från den filmen. One Step Ahead av Aretha Franklin och Hello Stranger av Barbara Lewis. Jag älskar filmens melankolik och hur lite huvudpersonen säger. 

 

 

Årets sång

På annat än Spotify är det den här godbiten. Allt bara känns viktigare när man lyssnar på den här.

 

 

 

Årets gimme more

Är att jag vill resa mera året 2018. Om allt går väl reser jag till Köpenhamn och Paris eller Berlin (hellre Paris) under det här året.

 

Årets samhällsfenomen

Såklart #MeToo och allt annat som hade med det att göra. Jag tycker det är bra och hoppas det fortsätter. Alla som levt som dickheads och åkt fast för det ska bort.

 

Året i bilder

Hittar ni på min ig för jag är så lat.

 

 

Året genom Spotify

Min mest lyssnade artist är Young Dolph. Han är misogyn och ganska skit rollmodell för yngre äijän, men jag tycker så mycket om villains. Därför kommer Gucci Mane på andra plats. Man brukade kalla honom ’’The Boogie Man of Rap’’ för att han var relativt skrämmande, var i fängelset nu och då och gjorde människor illa. Young Dolph är dock ganska vidrig ännu också och jag skäms nog lite över min fandom.

 

 

Här har ni linken till själva spellistan på Spotify. Vet någon varför den har olika sånger i spetsen än de som finns på bilden? Tycker annars också Love Galore av SZA är min anthem för 2017.

 

 

Årets höjdpunkt

Är min podcast. Den är superb. Gå och lyssna på den.

 

Publicerad 03.01.2018 kl. 23:02

upon the fountains of pale fire

 

Jag har en känsla, talang, gåva för att att inte kunna slutföra det jag börjat. Det tar inte länge förrän böckernas innehåll genomsyras av allt det som finns omkring. I den läsande stunden faller det alltid smala, ovidkommande strimmor information in på bladet och jag lägger ner boken på sängen. Sedan slår den sina vänner följe på bokhyllan, dit jag respeklöst lastat alla andra patetiska försök. Det existerar alltid något oviktigt skämt på youtube som jag bara måste bli delaktig i. Jag har bl.a. påbörjat och avbrutit Bea Uusmas bok ’’Expedition’’, Dennis Lehane's ’’En Drink Före Kriget’’, Gregory David Robert’s ’’Shantaram’’, Henry Parlands ’’Sönder’’ och några fler. Jag är sporadiskt beläst inom introduktioner och begynnelser. 

 

Jag vill hävda något pretentiöst: Jag behöver prosa (så här pretentiös får man inte ens vara). Utförligt lyriska beskrivningar och levande berättelser om typ livet och såndänt. Är det prosa? Vad är prosa? Efter att ha sett Westworld en andra gång kom jag underfund med varför jag gillade den så mycket. Det är på grund av att alla monologer och dialoger är så charmigt poetiska eller präglade av prosa. Sure, med i serien finns det en mängd oförstående individer som talar vanligt, men deras funktion är att vara någon som den prosa användande individen måste förklara alla invecklade saker åt. Således hänger också publiken med, kan relatera till en och annan karaktär och man känner inte sig heller allt för dum. Men leta fram någon monolog eller dialog som Anthony Hopkins medverkar i så förstår ni mitt lovpris.

 

Till en del är det visuella såklart så mycket mer lättsmält. Jag älskar också allt som finns till för att det vore så dumt om det fanns till. Några av mina absoluta favoriter är Portlandia, Wet Hot American Summer: First Day of Camp och Eric Andre. Serien Portlandia är den mest harmlösa parodin på allt mellan himmel och jord. Deras delikata sätt att göra narr av precis allt gör mig varm i själen. Wet Hot American Summer: First Day of Camp är en serie som är en fortsättning på filmen Wet Hot American Summer (vilken jag konstigt nog inte gillade). Varför den borde existera kunde jag ha svårt att motivera. Den handlar i princip om ingenting och är så fantastiskt överdriven och oseriös. Jag älskar nonsens. Nonsens kan dock bli en ond cirkel. Jag ser lätt allt som betydelselöst och i längden kan det bli signifikant. Om allt en gång är betydelselöst eller nonsens... så vad är då poängen? Que meltdown. Det går väl i cykler.

 

Sist men inte minst kommer Eric Andre. Många har beskrivit hans TV-serie som en talk show där programvärden fastnat i helvetet. Det går inte riktigt att förklara vad serien går ut på, men i ett nötskal är han galen och gör galna saker både på gatan och till sina gäster. Min själ känns mera hel efter att jag följt med hans akter och följaktigen har jag även blivit en trogen följare.

 

Publicerad 20.12.2017 kl. 23:42

you don’t need me in that light

 

För ungefär en vecka sedan spankulerade jag omkring bland nördar och utbildade individer och lekte att jag också läser mer än felstavade kommentarer på youtube. Försökte se ut som om jag letade efter någon ny Paul Auster roman eller kanske en djupare analys om Cluedo. Like do you know anyone who is actually called Mustard? Like for real. Men jag tycker om bokmässan. Kul att gå omkring och glo på böcker och iaktta händelserna. Jag hann t.ex. snabbt lyssna på Bim Eriksson (jag vill heta Bim) och Ulla Donner prata om deras respektive verk i en paneldiskussion. En liten brag här emellan men jag har faktist bläddrat i Spleenish, så jag nickade nu och då instämmande med Donners åsikter om hennes eget verk. Hon kan sin sak hon. Om sitt eget verk. Jag tycker om paneldiskussioner och skulle gärna ta del av en. Inom bokvärlden är jag dock en poser och vet ingenting, så det skulle vara lite riskabelt. Lite som att sätta på sig en väst inför ett socialt sammanhang. Finns stor chans att man ser ut som antingen Pinochio eller Aladdin på en vanlig middag.

 

Min mutsi jobbar på Schilds & Söderströms, så på bokmässan finns jag till som stöd och back up. Den finlandssvenska litteratur scenen ser nuförtiden lite ut som East Coast - West Coast beeffin och det är på grund av Förlaget M. Alla vet ju att Förlaget M ridear på muminmassin och i princip bara har chillat sig fram till var dom är nu. De bara försöker lura en med deras logo. Joo, den är snygg, men så lätt går jag inte i fällan, ska ni veta. Bra att ingen från deras redaktion börja side-eyea under bokmässan. För att things would have popped off. 

 

Jag tycker om de här sångerna.

 

Publicerad 03.11.2017 kl. 01:01

spilled milk sometime in september

 

What’s good.

 

Jag har skaffat två tatueringar. En per handled. De är antagligen två av de vanligaste tatueringarna there is och kanske även lite klyschiga. Jag må ha lyckats vara ironisk på misstag. Jag har stirrat på mina hittills blanka och bleka handleder i månader, så nu när jag tittar ner och det faktist finns något på dem känns det konstigt. Deras egentliga mening har jag inte upplyst någon om, men har dock konstaterat att jag antagligen går igenom deras ’’djupare’’ innebörd på powerpoint specifik nivå när jag är full. Förr kunde jag hålla tyst om mina egna angelägenheter, men i dagens bräckliga läge tenderar hemlisar strömma ut efter att lite rödvin strömmat in. 

 

Jag har redan beställt tid för två nya. 

 

Ni måste på riktigt get on Kali Uchis och SZA. They are the future. Tyvärr har inte SZA en musikvideo för låten ''The Weekend'' men lyssna tho. Jag lärde mig nyligen att SZA uttalas Sizza. FKJ's nya sång är också ett mästerverk. En väldigt tyst banger.

 

 

Förra torsdagen återvände jag. Jag tillbringade tio dagar i Lissabon. Tio dagar i snabba taxin, restauranger, caféer, smala gator och bland människor. Den sista delen var den absolut svåraste biten. Men det var bra för mig. Hur skön känns inte min kolsvarta lägenhet och mitt kyliga åbo just nu. Fast vi inte hann vara mer än en natt i Porto kändes staden skitbra. Nästan hela gruppen instämde om att de helst skulle återvända till Porto. Utöver det gick vi som galningar, utforskade varje skrymsle och hade det roligt. Vare sig det var barer i Bairro Alto eller caféer i Alfama hittade man alltid något smalt ställe med fin kakel och trevlig personal. Jag nämnde i början snabba taxin. Jag älskade dem såå mycket. Packa in fyra pers i en bil (flexibelt), konversera med en blandning av engelska, spanska och ett par ord portugisiska, sitt i en bil som kör huntti på smala vägar, var framme på tio och betala lite på fem. Ack, det är ju drömmen.

 

En dag unnade jag mig själv lite ro och bröt mig loss från gruppen. Jag älskar att gå omkring i städer och utforska för mig själv. Jag hittade en smal gata omringad av färggranna hus och en lång trappa högt uppe. Jag satt mig ner och tänkte på mitt liv i typ en timme (snyft). En katt gjorde mig sällskap efter någon stund och slog sig ned bredvid mig. Jag är inte så där super kattmänniska men det var ett mysigt ögonblick. Människor tycktes vara av samma åsikt eftersom ett par förbigående människor tog bild på oss. De var inte ens turister.

 

Publicerad 06.10.2017 kl. 00:59

all i got is pt. 2

 

Jag älskar min lägenhet när den är mörk. Jag älskar åstranden när den är mörk. Nu kan jag äntligen börja springa längs den igen. Jag älskar barer med riktigt mörka gångar och sparsamt belysta dansgolv. Det känns så cinematiskt att röra sig bland mörka konturer (neon ljus också ofc) och människor som urskiljer mig lika bra som jag urskiljer dem. Jag tillbringade någon halvtimme på Voimala på Flow och älskade det. Jag var i princip extra i ett clique de två resterande dagarna, så en liten gnutta av att försvinna gjorde mig gott. Det är ju hela poängen med mörker och varför den är så himla charmig. Jag tror jag bara är riktigt lugn med mina äldsta vänner. Med resten är jag alltid säker på att jag helt just kommer bli cut loose. En extra.

 

Vet ni förresten vad jag tänkt på länge. På grund av att en dialog om mental ohälsa har blivit mer accepterad, har också biprodukten blivit ett överflöd av: ’’Sleep is great cuz it’s like a trial of being dead’’ och ’’I would never say no to being shot in the head cuz i’m like so random’’. Men det är ju inte sant. Och nu skall ni inte missförstå mig, jag säger inte alls att det bara är jag som får tycka synd om mig själv eller något liknande. Punkt. Problematiken ligger i att normalisera och trivialisera allvarliga rop på hjälp m.m.. Det ska få vara normalt att be om hjälp, men tänk om det bara försvinner i en mängd ''i'm so done with this life'' tweets. Många lider av depression, men postar de om det på sociala media i formen av ’’when your hear something go bump in the dark but then you remember you don’t care whether you live or die lol’’? Lol? Really? Det är såklart inte vad dessa skribenterna avsiktligt vill att ska hända, men ett av resultaten är att en dialog om mental ohälsa kan bli ett trivialt utkast bland fucking memes, och drunkna dit bland dem, vars värde är lika med noll. 

 

Det är samtidigt väldigt svårt att säga att det alltid är så, att människor inte är ärliga, för man använder ju ofta humor för att tala om allvarliga saker. Så liksom svårt det där.

 

Här är två filmer jag gillar.

 

Starred Up.

Handlar om en ung, arrogant kille som hamnar i fängelset. Turns out så chillar hans pappa också i samma fängelse och är även höger hand till den som styr bland fångarna. Filmen är väldigt brutal och sorglig. Därför älskar jag den. Skådisen som spelar pappan är en av mina hjältar. Han är så sjukt bra.

 

 

La Femme Nikita.

Kultklassiker från 80-talet. Allt är lite smutsigt och rått. Tjejen som har huvudrollen spelar en knarkare som ges en ny chans i samhället. Det är dock i formen av en trained assassin. Och hon ser seriöst hemsk ut i början. Det känns konstigt nog väldigt fresht. För det blir inte som i Hollywood filmer där glasögon (bara coolare för mig) och deras borttagning anses räcka som symbol för en karaktärs transformation.

 

Publicerad 09.09.2017 kl. 00:23

trouble on my mind

 

Jag vill skriva. Vad kan jag berätta som är personligt och intressant? Att jag efter en ytterst intensiv sommar har slutat jobba fulltid, äntligen kan varva ner lite och varva upp igen då jag inser kommande studiebörda? Like who this blogger think he is? Alla har ju samma dilemma. Man tänker så där att varför skriva om de då alla andra också upplever samma. Men stopp nu där! Tänk om resten tror att ingen annan har samma problem, för ingen vill skriva om vad alla tror de vet om dem redan färdigt. Omg, det här är så relatable! Watson, we cooking with some of that gasoline now. Direkt citat ur Sir Arthur Conan Doyles skriverier, tror jag.

 

Något jag heeelt hade glömt bort var hur socialt påfrestande alla uni relaterade evenemang kan vara. På jobbet måste jag ibland låsa in mig på vessan, ta tag i lavuaren, gå på knä, andas i ett par minuter och sen gå ut bland människor igen. På vårdberget kan jag också som tur leka att jag är kissnödig. Gulisolympiaden förra torsdagen var helt sjuk in terms of alla varv jag gick på för att klara av det socialt. Dessutom finns det en del individer som inte vill chilla med mig, men som ändå tydligen känner sig illa tvungna att komma och utbyta väldigt ’’ostela’’ pleasentries. Jag är medveten om att jag inte är Jesus i recycled och återvunnen form, så det är inte så där semi obligatoriskt att fuck with me at least a little bit. Det är fine att inte vilja slå mitt följe. Jag behöver ju inte chilla med alla. Men gud, varför då komma och bara ’’Heeej, verkligen kul o ses!!!’’. Är du nu helt säker på att det är det? Let’s just keep our distances. Det är ok. All sådan där fake smalltalk just makes me wanna slap the goddamn piss out yo mothafucking mouth. 

 

Jag upplevde nyligen mitt livs andra firmafest! Den här gick dock bra jämfört med den första. På den första bestämde sig en jag kände så där halvt, eller till en fjärdedel, att göra karaoken lite mer fartfylld och ryki typ piri eller något. Long story short måste jag rädda honom från att bli nerslagen av en arg finne, för att han väldigt osammanhängande och klumpigt försökt ragga på precis alla kvinnor på festen. Den här gick bättre! Vi lyssnade först på iskelmä från en laptop i en hyrd stuga och spelade drickspel (smått lame, jag vet). Efter det gick vi i bastun och sen och simma. Och under den här tiden drack jag typ en droppe vatten. Så under taxifärden till gigget tipsade jag kusken om att vyerna är så pass fantastiska att jag måste avlätta en börda. Alltså jag spydde, vilket jag inte gjort på hundra år. På grund av att vi njöt av en exceptionellt finsk kväll tog jag mig i kragen och got back in the saddle.

 

Själva eventet var Happoradios keikka på Sieravuori. Jag tror jag sa ’’Vittu de här e påriktit juntti’’ ungefär tio gånger under de tio första minuterna på Sieravuori. Liksom kvällen var så sjukt finsk. Jag var verkligen bland riktiga finnar och gjorde samma saker som de. Ew. Entertainment weekly. Kvällens cherry var ett karaoke stage utomhus som såg ut som en sommarteater. Urvalet var till hundra procent finskt. Och jag kunde inte en enda sång. Inte en enda. Det skrämde konstigt nog inte mig! Av någon underlig anledning var jag beredd på vad för sång som helst. Dessutom fick jag den fina idéen att ropa ’’GO GET THE MONEY’’ likt Young Dolph mellan sångtexterna. Jag är så fantastiskt nolo. Men det var vi och typ fyra andra där ute, så inte så farligt. Jag tog en massa fina videon på snapchat.

 

Sånhäna juttun lyssnar jag på btw. Sista sången är en av mina favoriter från 2016. Den bara fastnar.

Publicerad 03.09.2017 kl. 23:12

mulan vibes

 

Någonting hemskt har hänt mig: Jag har äntligen blivit en riktig man. 

 

Like, this shit is not Ratata friendly at all. Det är ju dåligt att vara man, men att nu också vara en riktig sådan... yeesh. Det är inte som om niotillfems sponsorer ringer till henne och kräver att hon ska göra bloggen manligare to boost sales. Masculinity is so hot amongst the female dominated, very progressive, swedish speaking bloggers!

 

Men nu är det dock så att jag har lärt mig köra truck! Fucking finally motherfucker, a forklift. Det är det mest roliga och manliga som någonsin inträffat mig. Behöver du något som väger 500kg ner någonstans ifrån? I gotchu. Vill du se någon aggressivt och frågande snurra på en joystick och sakta men säkert fatta åt vilket håll trucken är på väg? I gotchu. Vill du se mig fnittra för mig själv för det är så kul att köra truck? I will be there for you. Vill du höra mig redogöra om varför Lejonkungen är så där semi overrated? Orelaterat, men I definitely gotchu. 

 

Trucken och min nya, emotionella relation till den är det enda riktiga jag håller på med på K-Rauta. Utöver det är allt jag gör en stor lögn. Jag är en järnaffärs version på en spådam. Allt jag gör är talar med medelåldersmän om deras större och mindre byggprojekt. De säger alltid något i stil med: ’’Ku mä vesieristän kylppärii, nii kannattaaks nurkkavahvikkeet vetää omil paloil vai leikkaanks mä? Mites sit ku silikoni on värjäytyny? Johtuuks se värjäytymine putkist ku ne on ulkopuolel? ........... Onks teil valubetonii?’’. Mitt svar är en blandning av små fragment som jag genom någon utbildning minns eller så en samling av trasiga telefonens parhaat palat, vilka jag snappat upp av kolleger. Jag levererat ändå allt med den mest självsäkra av attityder. Omg. Jag insåg just att jag är en mansplainer. Eller räknas det om man splainar till andra, mer utbildade män? 

 

Liksom jag kan ingenting praktiskt. Nada. Zip. Jag är från stään. Min far är från raahe men det enda han lärde mig som liten var att brottas. Och att min finlandssvenska släkt försökte trycka ner hans finska identitet. Hmm..................................................... okay, dad.

 

Och joo, denna blogg är ofta lite deprimerande. It is what it is tho. Måste skriva något när jag var på bättre humör.

 

Publicerad 25.08.2017 kl. 11:30

i (don’t) get weak in the knees

 

Vi satt oss ner bland tomma bord vid stranden, en bit från baren och en bit från resten. Han sa att jag såg trött ut. Han hade säkert rätt. Det är sällan som människor är så ärliga. Han är en av dem som jag träffar mer sällan, men borde ha kontakt med mer ofta. För mig var det fel kväll. En av de bättre kommer senare, tror jag. Jag kunde inte hålla reda på att han inte blev utanför, utan att bli trött och längta efter den tomma stranden bredvid. Alla andra festade. Jag sträckte mig efter samma sak. Jag minns inte längre om jag inte tänkte så förr.

 

In the breeze like I’m seventeen again. 

 

Jag tänker alltid i smärtgränser. Barcelona, Åbo. De är sprickor i huden, sprickor i gator, sprickor i återhållsamhet och hänsyn. Min vän textade, sa att Finland inte kommer vara sig likt igen. Jag funderade länge på det eftersom inget någonsin är så simpelt. Det är inte en konversation jag ännu orkar föra. It is what it is. Den samhälleliga debatten kommer stundvis bli giftig, stundvis kommer offer att användas som käpphästar, stundvis kommer någon att lyckas nå någon annan. Personligen vet jag att allting kan normaliseras. Vare sig det sköts bra eller dåligt är en annan fråga. Allt som kommer tas upp måste tas upp annars också. Det är upp till dem som antingen initierar diskussionen eller svarar att välja om de vill tala om t.ex. invandring på ett sansat sätt. Bara för att någon nämner det behöver man inte freak out (Chic). Det är såklart mer spännande när någon kommer med en extrem lösning. Alla är bäst eller så är alla sämst. Är ni själva intresserade av att höra mig säga att det här problemet är mer komplext och att ett simpelt svar inte existerar? Man vill förstå och kunna, det är klart. Osäkerhet är skrämmande. Kom ihåg att jag och du är lika kapabla av att säga hemska saker som alla andra på fel sida. Det är sorgligt att inse hur nära man är allt smuts och hur nära man ibland nuddar allt man trodde var extern ondska.

 

På lördagen besökte vi liberty or death. Jag älskade drinken southernplayalisticadillacmuzik.

 

Jag älskar min nya mörkt purpurfärgade jacka och min nya, billiga guldklocka. Jag är solo och lyssnar på Frank Oceans sång ’’Solo’’. Likt min allt för ärliga vän händer det något allt för ärligt när jag lyssnar på sången. Men jag väntar på att det tar slut.

Publicerad 20.08.2017 kl. 22:51

careful

 

En ganska lång stund sedan läste jag en åsikt online. Den hade fått en del uppmärksamhet och vissa andra skribenter hade t.ex. hårt kritiserat dess innehåll inklusive författare. Det var en svensk man som skrivit något i stil med att hen ber om ursäkt för att hen representerar samma kön som bl.a. Putin, Stalin, Hitler och Adam Sandler. Okej, den sista individen nämnde hen inte. I ett nötskal beklagade hen att hen delar kön med dem som utgör de mest negativa krafterna i samhället och dem som utför våld och hemskheter i världen. 

 

Jag tycker de flesta opponenterna missade poängen i problemet, eller det som på riktigt ligger i centrum för det här. Hela denna I’m-sorry-for-existing-paraden har att göra med mening och impact. Jag har stött på liknande texter nu och då och tänker ofta på samma fråga: Varför vill skribenten axla ansvaret för något päron långt borta? Är det tappert? En uppoffring? Det är en annan sak att vilja främja hälsosammare könsroller än be om ursäkt för att man tillhör ett visst kön. Jag skulle aldrig vara emot kritik som tangerar problematiken i det manliga könets, ofta skadliga, normer.

 

Det handlar om att skribenten saknar mening i sitt liv (I’m an asshole). Hen saknar ett syfte i sitt liv och har ingen kamp att föra. En kamp ger en ett syfte, hen har ingen. Som en vit, norm-core man i Finland har jag lika så inte måstat skrika för att få plats eller om och om igen måsta bevisa vad jag går för och deala med andras sexistiska åsikter. Jag har inte en lika definierande kamp att förankra min identitet i, som skulle ge mig syfte och mening. Därför förstår jag att skribenten genom en väldigt ironisk förankring vill betyda något mera. För genom att hen ber om ursäkt för de vidriga, men obs viktiga, individerna hen delar ett kön med, ger hen sig själv en roll i livet. De tillhör samma klubb. Det är en ganska drittsekk klubb att hilly i, men den är ändå en oerhört viktig klubb. Fylld till smärtgränsen med män som utfört de hemskaste stordåden, vars namn google fyller in före du stavat färdigt. Och i det här skedet är det allt som gör någon skillnad. Hen spelar nu äntligen roll. Det är det viktigaste för hen. Fattar ni? Hen knyter sig själv till dessa hemska personer och bygger samtidigt upp en tragisk roll i samhället. ’’You can hate me, I’m sorry’’. För om nu någon skulle hata eller ens tänka på hen, så har skribenten lyckats. Hen betyder något för någon.

 

Be careful.

Publicerad 17.08.2017 kl. 16:41

hitting the block and i'm bleeding: flow

 

Jag hade en psykisk meltdown under The xx gig. Min tillvaro balanserar alltid någonstans på knivbladet av min egen självironi. Samtidigt som jag älskar att försvinna i folkmängden, gå ensam i mörker och neonljus och se på gigs, så kan också folkmängden bli kvävande, ljusen blända och ljud gö repor på ytan likt en skräddare på vattnet. Deras show var dock fantastisk. Det är så konstigt när vissa band låter helt som på sina skivor live. Och props till dem för att de lyckades trigga mig.

 

Jag älskar att filma rörelse, mörka gator och vänner bland ljus.

 

 

På fredagen tog jag ett vuxet beslut och drack två öl på samma gång just före Lanas keikka. Ungefär tio minuter efter att hon börjat måste jag gå och pissa. Guess what tho. Jag kunde inte slingra in mig till samma ställe på nytt, så jag blev ensam vid sidan and I loved it. Mängden melankolik hon för med sig fick det att kännas mer rimligt att tänka på barnet, lifvet och helsingfors i all ensamhet. Jag är så van vid att gå ensam på konserter och vara osynlig. På lördag och söndag hängde jag med ett par vänner och deras crew. Man är liksom med men ändå lite extra. Alltid ensam.

 

Fredagens bästa var såklart London Grammar. Förutom fantastiskt gig var trummisen och sångaren båda så pretty to look at. Det är förresten en så positiv sak med flow. Det finns helt enkelt en massa snygga människor att titta på. I love it. Likt London Grammar var Frank Ocean också superb, men det är något med Londons simpla show som var mer tilltalande. Jag vet att jag inte borde klaga på att Oceans uppträdande var perfekt. Och jag vet inte varför en så uberslipad, insats krävande show störde mig lite. It was great tho.

 

 

Minuset för mig var bristen på flavor och bounce. Jag missade en del uppträdanden som Vince Staples och BadBadNotGood och kan uppleva bristen pga det, men i alla fall såg jag Young Thug. Han var nu inte något så vidare karismatisk, men jag hoppade omkring i alla fall och hade kul. Förutom Young Thug fanns det en del annan hip hop på festivalen, men artister som Silvana Imam har väldigt tunga låtar. Liksom jag förstår vad hon håller på med och tycker det är helt bra, men hennes musik är väldigt heavy och krävande. Ingen lätthet, inte en massa groove. Det är helt enkelt white people music.

 

Under stormen hittade vi ett inpackat tält med en dj som bl.a. spelade funk. Jag älskade att dansa helt plaskvåt, i regnkläder och i sardinburk. Det var ju lite spännande när det hände.

 

Publicerad 15.08.2017 kl. 19:55

cruel summers need their own songs.

 

Jag skulle beskriva en stor del av det första halva året och den här sommaren som ’’complete mania’’. För jag kan inte stanna upp, men ibland tvingas jag av mig själv. Och nu handlar det inte om en hälsosam breather by the fucking lake, utan att allt tar slut. Dagsljuset känns för starkt, allt blir ett ironiskt påhitt och inga utvägar ger mig ro. But then it's move or die. I en oändlig spiral.

 

De två helt ultimata sångerna för den här sommaren är Roosevelt’s cover sång Teardrops och SZA’s moderna klassiker Love Galore. De två är på repeat helt konstant. Men så finns det också ett urval av ungefär tjugo sånger jag alltid sätter på queue när jag cyklar till jobbet (I know, I know). Därför satt jag ihop en liten lista. En bland hundra andra. Den här är dock mycket mindre och helt utan filler. 

 

 

It is what it is.

Publicerad 15.07.2017 kl. 15:12

hard in da paint

 

Likt en katolsk präst som är på besök på ett barnhem, har jag endast windowshoppat under maj och juni månad. Det gäller alltså allting: Somriga aktiviteter, nya kläder, billiga smycken, ateljé besök, terass besök, internationella adoptioner av någon som nästan är myndig och kräver mindre maintenance etc., m.m. samt bl.a.. Tiden har gått snabbare än när man träffar någon man känner så där halvt, smalltalkar obekvämt, säger hejdå men end up med att gå åt samma håll. Yeesh. Jag har tillbringat dessa passligt nedkylda, ’’somriga’’ dagar på det mest poetiska sättet ni kan tänka er: På K-Rauta, i ett svettigt hörn och bland tusen målfärger av varierande lukt. Under dötiden har jag jobbat på mitt manus om en blind och döv person som trots alla hinder blir en helt normi jannu. Liksom inget speciellt, men ändå ett liv som verkar helt bra. That person? Li Andersson. Insane.

 

Igår fick jag efter en längre paus äntligen känna på livets underbara textil (siden) och tintta punkku på Blanko. En av mina vänner föreslog träffen på en blygsamt stor chat och mitt svar var definitivt: Jag är ett spel (I'm game). Det absolut bästa med att beställa vin är att heittä ett par alternativ och fråga en arbetande medlem av proletariatet vilken av vinerna hen skulle rekommendera. Jag har icke gått djupare in på viner än inmundigandet av dem och vet noll om sorter, så det är helt vitun tiukka att ge ett bedragande sken på det sättet. För då försäkrar man ändå att man får ett bra vin. Helt gratis tips tho. 

 

But let’s get political.

 

Vem tror den där Trump han är? Tror han typ att han är bra eller något? Helt galet om han gör det. Cuz guess what? Jag instämmer inte med den åsikten! Here be some facts: Han är en inkompetent politisk ledare och verkar vara en stygg man. I’m taking a stand here. Ta det sen lugnt i kommentarerna. 

 

Let’s get unpolitical.

 

Just nu ser jag fram emot att få ha ett par långa nätter i kallio. Det är ganska klyschigt, men jag älskar kallio. Flow är också på schemat och närmar sig såå snabbt. Det är både skrämmande och arousing, som när en person med sedesam muskulatur gör något fysiskt imponerande. Så där wow, okej.... det här var en överraskning. Utöver ett par nätter i kallio och flow vill jag bara kunna ta och softa lite ibland. Att emellanåt få spela elämän rulettia och i alkohol impregnerade ångor spekulera om vem som är most basic till klockan sju på morgonen är vad som ger mig liv. 

 

 

Publicerad 09.07.2017 kl. 21:15

mean streets make my knees weak

 

Tänk er när Potter och Dumbledore hämtar Voldis första cruxifux och de där water dwelling jannuna försöker nappa Potter under ytan. Ungefär så kändes det att brottas cykeln ut ur cykelkällaren idag. Och ser man på! Tomma hjul! Jag hatar cyklar. Jag försöker pumpa luft in i dem, men det hörs bara ’’shhhhhhhhhh’’. Lite som min reaktion när någon vill tala om en film utan Tom Cruise. Klockan blir så mycket att jag måste ta mig ut i ösregnet med tommare hjul än Sipiläs vallöften. 

 

På gator som försvunnit under mörkt vatten tar jag mig segt fram. En bil uppenbarar sig ur en död vinkel och om jag inte stannar är jag i en död vinkel inom kort. Jag lägger först i bakbromsen, men cykeln fortsätter ändå på min och dess färd framåt. Min vilja spelar inte någon roll. Det är konstigt att inse att det inte räcker och att måsta acceptera att en tvärbroms är det enda man kan göra. Jag flyger spektakulärt. Framför mig ser jag Matti Nykänen. Landningen sker dock icke i god Nykänen sed, den kanske sker i en sed som han i dagens läge också vore kapabel av. För likt ett fyllo tar jag emot smällen med knäet, som om jag väldigt aggressivt ville fria till någon. Kvinnan som existerat bakom bilens ratt stiger panikslaget ut ur bilen och ropar ’’ootsä kunnossa!?’’. Jag tittar förvirrat upp, ner på klockan (bråttom till jobbet), upp på henne igen och säger ’’ei täss mitää’’. Bokstavligen. Hon bara blir och stirrar. Jag cyklar iväg före hon hinner säga något annat. Senare på vägen ser jag henne köra förbi och ser att hon tittar på mig skrämt frågande.

 

Bland alla åkommor och tragedier som gör mig till den bittra, själsligt vandaliserade 23 åringen jag är finns det också bra ting. Jag älskar roliga uttryck och använder ofta någon fras under valfri mängd månader. Till sommarens aktiviter har jag börjat applicera fraser som ''Vi lähtee o rällä''. För mig förkroppsligar ordet ''rällä'' all värme, humor, liv och öl i världen. På jobbet säger jag ofta ''Ei täss mitää, palkka juoksee'' då någon säger det är för öde bland hyllor och golv på vår avdelning. Den sista men inte minsta: ''Nätti, jag kommer dit o rulla hela mestan''. Denna fras använde jag t.ex. då min väns syster blivit student och han frågade om jag kunde tänka mig slå honom följe och utnyttja den alkohol som blivit över efter festen.

 

Ps. Just nu tittar jag på American Gods. Rekommenderar starkt. Tar ungefär fyra episoder tills man förstår någonting men det är så värt det. 

 

 

Ps. Ps. That new header tho. Gillade nog riktigt aldrig den förra. Nu är jag nöjd.

 

Publicerad 13.06.2017 kl. 23:38

the vibe is exile

 

Jag har tillbringat all tid i världen på att jaga mig själv in i allt snävare hörn. Och just nu känns det som om jag behöver försvinna. Ett sms som dyker upp på rutan påminner mig om att jag existerar, ett telefonsamtal är för mycket. Jag behöver en spricka i tid och rum där jag inte har ett syfte eller är av betydelse för någon annan. Men all plats tar slut. Om jag bara kunde stanna i det öppna och inte leta efter mörker. Jag vaknar till det dag och natt, inget gömställe är tillräckligt.  Varje röd tråd, anknytning eller gammalt band är en till åkomma. Jag försöker undkomma ironin fast den finns just under hyn. Jag försöker undkomma mig själv.

 

Allt detta försöker jag åstadkomma. Borde ha sikta på något lättare som att äta mera sallad.

 

Publicerad 07.06.2017 kl. 23:14