do it for the culture and for the flow

 

Jag tenderar dröna på om att min identitet är en solid klippa, vars fundament inte rört sig en meter under min 23 år långa existens. Till en viss grad är det sant, jag tar inte något seriöst ännu heller. Men till en annan grad är det faktist en osanning, för jag använder nuförtiden en trådlös telefon. Growth. Slay. Queen. Jag insåg häromdagen att jag under en längre period blivit allt mer aktivt intresserad av konst. Liksom det är ju något intressanta människor sportar med, eller hur? Helt galet att jag har ett delat intresse med intressanta människor. Coolt, tycker jag personligen. 

 

Vissa har sina bilar på reparation, men jag har en ny tavla in the shop! Bästa hypen. Den ska ramas in och det som ska ramas in är så dope. Jag älskar en välgjord profil på en människa eller en på facebook. Eller Myspace. LinkedIn är såklart också tiukka.

 

Jag ska den här sommaren ta del av evenemanget Flow Festival! Jag tar med en högtalare och spelar halvfärdiga, trettio sekunder långa beats i en timme. Kommer luta in i mikrofonen och: ’’Joo, okej, denhä e nästan klar. Helt läppä nog.’’. Anywho. Jag deltar alla tre dagar och tänker vrida ut varje jävla sekund på vackra upplevelser. Biljettpriserna är så skyhöga att jag måste starta en collegefund för min framtida avkomma, så hen har råd till sina flows. Om hen dock alternativt använder pengarna på festivaler som We Love The 90’s eller Weeknd, kommer jag frame that idiot for murder.

 

Annars drömmer jag om Paris, men den drömmen måste tyvärr postponeras till nästa sommar. Det gör mig lite ledsen, men det finns liksom inte tid, rum, plats, krigsanda, god sed eller ekonomisk kapacitet för ett sådant åtagande just nu. Under tiden ser jag på MLK’s tal på youtube. Han hade ju en dröm och det har även jag. Tänk på det, jävla rasist. Jag längtar efter att få försvinna och inte måsta vara jag som i Finland. Timmar på café och långa diskussioner om allt och inget.

 

Insåg förresten en sak. Jag och min vän skriver varje år en dikt eller någon fyndig text på varandras fb på födelsedagar. Gör någon annan det? Tycker det är en ganska rolig tradition.

 

De som ordnar Flow lyssnar säkert på den här sången som inspo för prissättning.

 

04.06.2017 kl. 20:00

let’s create / naah not yet

 

Det mest frustrerande med att i många månader djupdyka i sina egna mörka tankar är att den svarta reservoaren inte ger mig något. Vad som dock skrämmer mig är att jag efter de mest krampaktiga fosterställningarna känner mig så i liv, allt känns mera. Jag försökte skriva otaliga gånger under den här perioden, men vad som hände är att min hjärna sade: ’’Hnnnghhhh’’. Jag klarar av skrivandet som bäst när min egen, bottenlösa förtvivlan är just bakom hörnet. 

 

Jag är alltid intresserad av att höra hur andras, mindre och mer, kreativa processer ser ut. Vad är det för recept som krävs för att något skall hända? Eller sätter ni er framför datorn och bara kläcker ur er prosa? Är det smått bibliskt som en jungfrufödsel? Vad tror ni, hur många frågetecken kan ett stycke ha innan det blir störande?

 

Just nu inspireras jag av en av de nya tumblr gudarna, Travis Scott. Det är ingen överraskning för mig att jag dras till hans stil pga att den ofta är melankolisk och sorgsen. På andra sidan spektrumet är Orson Welles. Det roliga är att jag inte sett på hans filmer på över tio år, utan för tillfället knarkar hans intervjuer. Jag har tidigare nämnt att jag älskar lyssna på karismatiska personer och vare sig de diskuterar samhället eller Paul Blart: Mall Cop 2 spelar ingen roll för mig. Jag behöver ofta någon annans dialog och manerer att efterlikna. För jag vet att jag inte kan bli likadan som dem. Det blir ändå en ny blandning. Jag tycker det är ganska skönt.

 

 

31.05.2017 kl. 10:53

en stillsam tillbakablick

 

Jag är ganska dålig på att berätta om vad jag har hållit på med. Om någon fick tanken att kategorisera mina senaste bloggtexter enligt en kaffe roast, så skulle de vara någolunda dark och lite kryptiska (inte för att det direkt är en roast). Jag fungerar dock som mitt eget livs barista och kan efter någon månad av mörkhet crank up some of that light shit. Något i stil med en frappucino, vilket dock är en tragedi i flytande form.

 

Om jag vore en stat (omg. goals.), så skulle jag enligt Li Andersson ha råd att göra vad som helst. Enligt vissa andra kunde jag anklagas bedriva en penningpolitik (alternativt myntpolitik) vars filosofi går ut på ’’reckless spending’’. Alltså skämtet här är att Li Andersson inte är bra på ekonomi. I’m such a political nerd, så känn dig inte dum om du inte fattar dessa ’’deep cuts’’ från den politiska arenan. 

 

Vad jag alltså har hållit på med involverar pengar, syre och andra förnödenheter. Jag har bl.a. ätit, färdat med transportmedel, köpt andra varor än mat och idkat socialt umgänge. Jag är som tur inte ännu tvungen att betala för mitt sociala umgänge, men antar att det kommer efter min andra skilsmässa. Ibland har jag haft det trevligt och ibland inte. Förra veckan besökte jag för första gången puolala parken. Riktigt angenämt. Jag har även nyligen popped my restaurang Roster cherry. En god upplevelse.

 

Minä itse och några andra håller förresten på att titta igenom alla Harry Potter filmer under små etapper. Jag skulle beskriva det som en bra idé. Det är lite som intervallträning, bara att mysigare och mindre psykotiskt. Vi såg just klart fyran, femman, sexan. Ack, vad mitt hjärta kommer brista i de sista delarna då Lucius Malfoy börjar se ut som om han drunknat efter en fem dagar lång putki. Han är straight up min favvo för han är så fab.

 

Där fick ni alltså läsa om min närgångna historia i rik detalj. Tack.

 

26.05.2017 kl. 23:35

något jag tänkt på länge

 

Något jag tänkt på länge och vill get off my chest: Fuck anime. Seriöst, fuck anime så massor. Jag skulle inte bli överraskad om jag på min dödsbädd drog alla intill mig, tog ett sista djupt andetag, kramade om min kopia på The Notebook och såg min otacksamma avkomma i ögonen och sade: ’’Om du någonsin offentligt prisar anime kommer du inte få ett endaste mynt... du din jävla tönt. Du tror så är jävla smart, va?’’. Liksom de där gigantiska svettdropparna när någon karaktär blir nervös? Sen ännu deras ’’eeeehhhh’’ reaktioner till allt. Varför är det lika intensivt att snyta sig i anime, som det är att föda barn i riktiga livet? Gud, jag blir så arg. Och varför har ingen satt stopp på det här? Det är som om ditt barn kom upp till dig med en broschyr om skientologi och du bara: ’’Jag tycker det här väl kan fortsätta’’.

 

’’I must honor my fathers destiny with this sword! I must bend air and shit!’’. Like who comes up with this dumb shit. 

 

Den här åsikten väcker såklart ingen stor uppståndelse på Ratata. Tror knappast någon här tittar på Naruto mellan bruncher.

 

Jag håller förresten på med en podcast. Jag är inte någon slut for attention, så har därför inte annonserat den här tidigare. Okej, det är jag visst, men jag har bara inte orkat. Den är bra.

 

26.05.2017 kl. 00:38

i know, i know

 

Jag kommer inte åt det längre. Allt finns nog där för mig, men varje gång jag når ut efter något blir det overkligt. Om jag dock lyckas närma mig en tanke, ett tema eller en röd tråd omfamnas jag av mörker. Blodet som cirkulerar i mig blir livlöst och min hy täcks av tomhet. Trots detta måste jag skriva. Jag bara måste. 

 

Jag har förr skrivit om att skriva. Jag älskar för långa meningar, som finns till för att distansera mig från vämjelik precision och ansträngande struktur. Få har gåvan att skapa korta meningar som inte blir allt för hackiga eller katalogiserande. Gissa tre gånger om jag besitter den förmågan. En mening är en berättelse i sig själv. Den skapar förväntningar, ändrar på uttalet, kanske överraskar i slutet och formar personligheten. Både din och min. Skrivandet är en exercis i överflöd. Varje ord ger, men ingen annan än vi själva har bett om det. Jag uppskattar dock också dem som bemästrat att ge all behövlig näring i några ord. Fast skillnaden där är att läsaren själv får nöjet att levera berättelsen åt sig själv. Att skapa något före, kring och efter orden.

 

Hiljaisuuden huntu ei milloinkaan petä kuulijaa.

 

        

21.05.2017 kl. 23:53

all i got is

 

Vappens eskapism har runnit av mig. Den är inte längre påtaglig. Min personlighet blöder ut på gatan.

 

Jag tror definitivt evenemang som vappen ger mig ro p.g.a. att det är en blandning av gos och distraktioner. Efter en solig mysdag på vårdberget jobbade jag första maj bakom en bardisk och mådde då som bäst. Den stora, och väldigt vingliga, folkmassans behov resulterade i att jag inte kunde ta pauser mellan beställningarna. Det var så skönt. Jag hade inte tid att tänka på att det bränner bakom mina ögon. 

 

Måste ju dock heittä propsin till åbovappen. Det här var min första vapp i åbo sedan jag var ett år gammal. Tyvärr minns jag inte hur lyckad förra gången var, men kan i alla fall säga att it was tight i år. Gullig bild, eller hur?

 

 

 

 

Nu måste jag bara att hålla mig ett steg före tysta rum.

02.05.2017 kl. 23:41

it seems like a long time

 

Det är inte som det brukade vara. Förr i tiden kunde jag sitta i mörkret, röka och vara miserable. Jag älskade det. Nuförtiden unnar jag inte ens mig själv en enda festcigg, så den enda trösten jag har kvar är mörker. Jag har inte ännu lyckats förklara eller få någon att förstå varför mörker är så himla attraherande. Det är otroligt skönt att försvinna och inte existera.

 

Jag tog av benen på min säng för de kändes för upplyftande. Jag vill att min säng symboliserar min mentala status. 

 

Jag har inte skrivit ett enda ord på en månad. Det känns som en evighet. Min plan var att ta mig ur det lilla diket jag var i och sedan skriva, men tyvärr är det en avgrund. Under denna oproduktiva period har jag skaffat mera billig jewellery (en passion) och hållit på med min tumblr.

 

Jag har lyssnat på den här sången hela dagen. Den är fantastisk.

 

 

Annars har jag lyssnat på en massa Electric Guest under månaden som gått.

 

28.04.2017 kl. 22:12

the annual burnout

 

Jag strävar alltid efter att skriva i gott tillstånd. Jag vill inte att läsaren, eller jag själv, måste vada igenom mörka sinnesstämningar och långa, tankesplittrade haranger. Jag tycker inte om att vara kryptisk. Det skall finnas lätthet, flow och lite bounce. Like it’s a goddamn breeze. Det är därför jag nu uppdaterat min blogg så sällan, jag har väntat på att vara mindre utmattad. För tillfället är dock den planen lika ohållbar som ett isflak på antarktis.

 

Det känns smått simple simon att hålla en viss fasad uppe i min vardag, men jag orkar inte heller isolera mig och vänta ut psykiska oegentligheter. Att köra Cast Away treatment på sig själv tror jag inte är det rätta sättet att gå till radio vega. Dessutom har jag under mina tjugotvå levnadsår ganska långt hunnit vänja mig med lite mental obalans nu som då. Jag tror det är något jag ärvt från min gode far, men till skillnad från honom kan jag acceptera att jag ibland inte har alla Ismon på kasinot. It is what it is, liksom.

 

Mental ohälsa är ofta på tapeten i bloggvärlden. Och alltid lyckas någon producera en åsikt enligt vilken mental ohälsa är någon kuiva läppä, som jengi klagar på för mycket. Ifall du är en av dem och läser det här vill jag erbjuda just dig ett tack. För efter att man läst en av dessa passionerade avhandlingar om varför det inte är en big deal, så kelaa man alltid att ’’Ainiijoo, man borde ju bara sluta. Jag e nog semi spede.’’. Jag klarar mig dock bra på egen hand och tappar inte fotfästet pga sånhäna åsikter. Det som stör mig är att andra som tänker på att söka hjälp kanske inte vågar eller känner skam. Sug på den karamellen, du din jävla halvätna semla.

 

Mina problem klaschar nog ofta ihop med min väldigt oseriösa livssyn, so I drench myself in irony every night. 


 

 

 

Ps. Har också skaffat lite konst.

 

 

21.03.2017 kl. 15:09

it’s too cold for jeans jackets

 

Jag skulle vilja skylla på min eviga optimism eller blåögdhet, men nej, så är det ju inte. För mig är det näst intill omöjligt att skaffa en vinterjacka. Personligen tycker jag det är wack att vara invirad i tusen lager kläder, likt en av de många mumierna i Egypten. Jag jobbar inte på en oljeplatform i ishavet, så varför skulle jag klä mig på det sättet då? Vill liksom vara rörlig... Därför har jag alltså skaffat en jeans jacka!

 

 

Jag är dock inte evigt optimistisk när det gäller snakes in the grass. The streets talk och jag har fått veta att jag inom någon viss cirkel är persona non grata. Jag tycker själv inte om att skriva om sådant, för att det ärligt sagt inte är så hemskt kul. Men det är tyvärr läppän jag lever med just nu. Varför jag har blivit iced av den här kulten av kukhuvven är svårt att veta, tror dock inte det beror på att mina looks gör dem osäkra. Jag skulle gärna fråga någon i deras lilla illuminati klubb vad exakt beefen är, men då skulle man bara bli shittalked under hela herrens år. Och det är något jag själv helst håller på med.

 

Beeffin är inte helt vad man kelaa. Eller kanske det bara är jag som ser framför mig bilar som saktar ner i slow-mo och några dudes som utför hotande gester. Inget hot om slice and dice, utan bara schemes bakom ryggen, som är not so nice. På riktigt är det nog bara tråkigt.

 

I mitt förra inlägg hävdade jag att jag skulle skriva om fastlaskiainen. Själva evenemanget tog kål på mig i över två dagar och resulterade slutligen i en två veckor lång skrivpaus, så orkar kanske inte helt med det. Men här är några bilder från de två veckorna som gått.

 

     

11.03.2017 kl. 16:47

heavy on my mind

 

Jag lämnade just in fyra essäer tio minuter före deadlinen. På grund av mina brister inom någon exakt vetenskap eller något visst område tvingas jag producera nonsens på ett väldigt omfattande plan. Jag tycker ju om att gå in på eviga sidospår om ingenting, men efter dessa inlämningar kände jag starkt på mig att jag borde avgå. Från vilken instans vet jag inte, det bara kändes som om mina prestationer krävde en avgång. 

 

Jag vill härmed också informera er om en negativ trend på bloggen jag ämnar bekämpa (i framtiden). Allt för ofta går det så att min vardagliga aktivitet är väldigt mellow yellow och tämligen osexig gällande dess media värde. Den producerar helt enkelt inga sagor som John Bauer kunde tänka sig måla eller illusträra. Veckoslutet däremot tenderar vara lite mer media sexigt och resulterar ofta i en relativt underhållande anekdot på bloggen. Så liksom jag bara berättar om mitt veckoslut och sen är det tyst på bloggen. Sad!

 

En snabbare version på fastlagstisdag äger imorgon rum i T-Town. Den kallas här för ’’Fastlaskiainen’’. Jag kommer redogöra om det senare.

 

Men tills dess har jag bara anekdoter om mitt veckoslut att dela med mig. På fredag anlände jag ganska sent till hufvudstaden. Jag hälsade på hos min vän, som tagit ett stort steg och flyttat en våning neråt i sitt höghus. Kudos till dem, för jag behövde inte ljuga om lägenhetens kvalité. Det var en upgrade, som när Christopher Nolan gjorde The Dark Knight och alla bara var helt did this dude just did this? Jag kommer ihåg, det var cray.

 

Hej, när ska man förresten använda ordet kvalité och när ska man använda ordet kvalitet? 

 

På lördagen åt jag hos min morfar. Jag trodde först vi typ skulle ha någon avskedsmiddag i hans ära, men tydligen var det bara spontan släkt extravanganza. Den gamla göken skall ser ni flytta till Polen och gifta sig med en snäppet yngre kvinna, så jag tänkte att det var dags att för sista gången motivera varför det är en fucking fool move. Hur detta har hänt orkar jag inte förklara just nu, men det platsar väldigt starkt i ’’semi päron sak att hålla på med’’ kategorin. 

 

Efter det gick jag på hemmafest. Min vän hade blivit bjuden dit av en tjej och jag wingmanade/snyltade per the very, very usual. Den spännande twisten i detta var dock att alla var såå weird på festen. Tjejen som min vän träffat, och bjudit in oss, började i något skede breakdanca i vardagsrummet och alla bara satt där så där... aight. Sen kom också en äijä in på festen med t-skjortan i byxorna samt två deci captain morgan i en 1 liters flaska. Det första han gjorde var frågade en individ av annan etnisk bakgrund om hen kunde svenska. Liksom ingen hälsning eller något före. Awkward. Jag tror några på festen var från Åland. Det är antagligen en bidragande orsak till varför de var så konstiga.

 

Hittade just den här artisten. Hon är så bra.

28.02.2017 kl. 02:00

dirty needle to the mainline

 

Jag lyssnar inte på album. Jag skummar oftast bara snabbt igenom sångerna och väljer de som först låter bra. Denna vämjelika kutym kan säkert få någon purists blod att koka, men sådan är existensen. Upp- och nedförsbackar hela vägen igenom. Jag besitter helt enkelt inte de tidsmässiga resurserna eller det koncentrerade kapitalet att sitta stilla i en timme och lyssna på en skiva som antagligen har en massa filler i sig.

 

Det finns ett album som tvingade mig göra ett undantag, vars innehåll hade kapacitet att ändra på mina lystrings vanor. För under herrens år 2014 kom skivan Piñata ut. Inom hippety hoppety branschen kan producenten ganska ofta bli i skymundan, då strålkastarljuset faller på den som rappar. Inte denna gång. Det är tydligt att den här skivan var något speciellt som både producenten Madlib och artisten Freddie Gibbs tänkte ut noga. It’s so good. It’s so special. Fuck yes.

 

Det tog tre gånger för mig att förstå. Första gången var det bara en massa underliga beats och udda kombinationer. Andra gången var det bra, men det var allt. Bara bra. Tredje gången kan jag inte riktigt beskriva, men jag vakade nästan hela natten och lyssnade.

 

 

 

22.02.2017 kl. 21:21

förlaget (m)

 

Det här nya förlaget som kallar sig Förlaget tycker jag är ett ganska fascinerande företag. Egentligen heter det ju Förlaget M, men av någon anledning togs detta namn inte aktivt i bruk. Hmm... what a mystery. Liksom är det något de inte vill associera sig med? Till exempel en sponsor eller ett visst brand, som förser dem med en budget? Inte är de väl generade över deras ägare, vars image kunde göra deras eget image lite ogenuint? Jag visste inte heller att ett förlag kan förkroppsliga hela verksamheten. Who knew! Här kunde man i teorin föreslå att det är lite oetiskt att indirekt måla upp en bild, som tyder på att man representerar hela branschen. Sådant är det dock med teorier, dom bara flyger omkring. Men är det inte roligt när en massa ännu roligare frågor om t.ex. oetiskt beteende dyker upp? Kul tycker jag!

 

Svara gärna om ni vet svaren!

 

19.02.2017 kl. 12:27

berghäll and southern slang

 

Jag har under den senaste halva timmen (kanske tjugo minuter) tänkt extra mycket på hur jag uttrycker mig offentligt. Ibland beror det såklart lite på vem jag talar med, men ganska ofta kan jag kläcka ur mig något som ’’jag pygee int feela nåå äijän som schemaa o som ändå kmr o hyppi ti mig senare’’. Helt ärligt, hur obnoxious låter det här? 

 

Annars försöker jag jobba på att ha en lite mer ’’new hair, don’t care’’ attityd. Både för att jag igår klippte håret och för att jag inte kan sluta vara en sån freaking boy scout. I dag var jag t.ex. en av två som dök upp på redaktionens möte. Vi är btw sexton i redaktionen. Vissa framsteg har jag dock gjort. När jag går till butiken varierar jag ofta mellan Sale eller K-butiken. Så för att demonstrera för båda parterna att jag är en yks-hailee-fucking-no-feels-having-badboy tar jag en påse från K-butiken till Sale och vice versa. Ni skulle se deras miner när jag drar ut påsen ur fickan. Galet.

 

Förra veckoslutet tog jag mig till stään och upplevde ett stort svek. Det har nu hänt samma sak varje gång. It’s proven. Det finns aldrig någon mat hos min far! Jag tar ju mig hem för att få njuta av saker som är för dyra för mig och för att bli spoiled. Första jag får höra när jag stiger in genom dörren är: ’’Ai sori, mä en oo käyny kaupassa’’. Liksom what!? Om min faijas lafka skulle vara en mobiloperatör skulle det hela tiden stå ’’No goddamn service’’ på telefonens skärm. 

 

Förutom min faders svek var det riktigt kul i stään. På fredag gick vi på film och senare på fem olika barer tills vi hittade en med sittplatser.

 

Och på lördagen var det hemmafest! Min vana trogen måste jag ju också drop names. KAJ. Var. På. Plats. Likt sången ’’Kom ti byin’’ anlände jag till Kallio (som i globalt perspektiv kan ses som en by). Kul var det. Jag blev bjuden på bl.a. gin tonics och österbottens bästa moonshine. Deras lägenhet är jag väldigt, väldigt avis på. Såå avis. Högt i tak, väggarna var inte nära varandra och där fanns plats. Nu menar jag alltså de två värdarnas lägenhet. Gruppen KAJ bor inte i samma lya, som i någon disney film. Efter hemmafesten tog vi oss till Kuudes Linja, där jag faktist aldrig har varit. Det var min jam. En massa hippety hopp. Kul.

 

 

17.02.2017 kl. 15:24

night moves

 

Förra veckan innehöll ett par för många långa kvällar och intensiva stunder. Allt detta resulterade i en fullkomlig utmattning. Kände mig typ som Hillary Clinton efter presidentvalet. Jag funderade länge på hur jag skulle bota min stress, ångest och trötthet. Lösningen var oväntad men genial. På onsdagen skulle jag inte ens först ut, men kvällen slutade med att vi for till mig på ’’efterfest’’ och talade om t.ex. våra familjekonflikter till klockan halv åtta på morgonen. Man kan alltså bara bota posttraumatiskt festsyndrom med mys... och fest!

 

I dag kommer jag färda till den modernare hufvudstaden och träffa gamla vänner! Det är riktigt kul att få träffa nya människor och konversera om diverse saker med dem, exempelvis mordet på Palme eller Ho Chi Minh. Men det finns inget som kan jämföras med en mysbrunch med dom bästa (#brunchmeddombästa). Liksom att bara kunna skicka ett simpelt sms där det står ’’brunch?’’ och få svaret ’’va fittan selittää du?’’ ger mig en varm känsla.

 

På lördagen har jag konstigt nog blivit bjuden på hemmafest. Jag är inte cool och är van vid att måsta snylta in mig till typ min egen födsel, så allt detta känns lite obekant.

 

Den fortsatta dekadensen till ära har jag satt ihop en hemmafest spellista. På den finns bara en eller två rap låtar. Ni kan alltså också njuta av den!

 

10.02.2017 kl. 15:15

poems and neon dreams

 

Några dagar sedan tänkte jag lämna min lägenhet utan att kolla om mina timbs var rena, så i den stunden kändes det som om jag verkligen hade tappat greppet. Men förutom mina grepp, och hur ostabila de än må vara, har jag faktist haft det ganska bra. Det här är alltså nu mitt tapra försök att dela med mig. Svåra grejer, hör ni.

 

Något som dock inte är svårt för mig är att drop some names on these blogs. För igår tog jag spontant del av Poetry Pub i Åbo! And let me tell you, på detta evenemang existerade det ett par Ratataiter. Jag idkar inte så hemskt aktivt umgänge med själva #ratatafamiljen och är lite som den där släktingen som gjort ett par dåliga livsval och som man helst inte pratar med på släktträffar. Men nu tänkte jag bara att darn it all to heck och tog mig dit (ensam, för den dagen då mina vänner intresserar sig för poesi blir jag en hamster). Under tillställningens lopp samtalade jag t.ex. med Lina, Kira, Hanna och den gamla Ratata reliken Fanny. Yup, jag känner ingen skam (heh) då det gäller namedropping. Väldigt intressant var det dock att lyssna på jengi som ofta avautu ganska modigt om sina liv på scenen. Att de öppnade sina reservoarer erbjöd en uppfriskande mängd fucking spices i min väldigt milktoastiga vardag. Allt går dessutom enligt planen. Jag klär mig i svarta polon, tar mig på kulturella evenemang och oh snap jag har infiltrerat de coola kulturkrestarna!

 

Så liksom yass! Jag är inte säker på om det låter bra när jag säger yass, men vet att jag kan göra en ansenlig mängd saker för att passa in.

 

Poesi är kul men två av mina personliga svagheter är neon färger och vemodiga synth-pop sånger. Min senaste upptäckt är Roosevelt, som leverar på dessa tidigare nämnda punkter. Han låter lite avlägsen och ganska sorgsen och jag bara ’’this is so sad... it’s perfect’’. Jag tycker han även lyckats med att göra covern på ’’Teardrops’’ bättre än själva originalet från 80-talet.

 

Eviga drömmar i neon.

 

 

Jag beklagar förresten bristen på bildbevis från Poetry Pub, men gläd er åt att jag inte längre kunde vänta med att använda min läderjacka! För den är ju såå cool. Det är i princip ännu helt för kallt, men om det finns något jag insett via den smordes lärdomar, är det att man måste lida för att bli en cleanigare äijä.

 

 

03.02.2017 kl. 15:22