my love letter to la la land

 

Det känns som om jag snabbt måste skriva ner mina tankar om filmen, innan jag hinner bli ironisk och negativ igen. Innan jag använt upp all magi och eskapism den gett mig. För under filmens gång försvann all min normala early-twenties-cynicism-about-life.

 

Filmen var och är allt för mig. Den är mycket för många andra och har fått en massa hyllningar. Jag tycker den förtjänar en till. Ni måste förstå att jag inte tycker om att hoppa på trender och delta i en sådan här masshysteri, men nu kan det inte hjälpas. Jag älskade filmen. Under vissa ställen måste jag försöka förstå hur något kunde vara så bra. Det finns så mycket optimism, bra musik och liv i den. Samtidigt som verket ofta har en del magi i sig är storyn realistisk. Slutet gjorde mig överraskad. Överraskningen var inte dålig. Den var bättre än något annat i dess ställe kunde ha varit. 

 

Ryan Goslings och Emma Stones perfekta insatser var dock inte en överraskning.

 

Ni som njuter av god klädsel kommer även att njuta av klädseln i filmen. Ni som tycker om musik, som inte är usel, kommer tycka om musiken i filmen. Ni som tycker om bra acting kommer tycka om actingen i filmen. Ni som tycker om estetik kommer tycka om färgkombinationerna och om hur filmen ser ut. It’s so fucking tight.

 

Det kan hända att min åsikt om filmen kommer ändras och är en annan imorgon. Men den gav mig allt jag behövde i dag. Alla mina problem finns just nu. Det går. 

 

Här är mina favvo låtar. Lyssnade igenom dem tusen gånger på vägen hem och mitt liv kändes mer. 

23.01.2017 kl. 00:27

min nya blogg

 

Tänk er en ljuv vår, en tid då ting tinar, återupplivas och föds på nytt. Marken slutar påminna livlös tundra och ger vika för nytt liv. När Bring The Noise kom till världen representerade inte bloggen någon sorts andlig pånyttfödelse, utan ett nytt liv mellan raderna. Bloggen gav mig en chans att uttrycka mig just så här pretentiöst.

 

Bring The Noise är nu slut och det är dags för mig att ge vika för en ny blogg.

 

Likt många vackra sagor och liv finns inget för evigt, men en vis man sa en gång: ’’Räppärit nousee niin ku Fenix lintu tuhkasta’’. Det ämnar även jag göra. Jag brukar väldigt sällan hålla de löften jag ger på bloggen, så någon större variation eller förändring från den förra bloggen törs jag inte annonsera. Den nya headern representerar i alla fall inte mera mitt splittrade och tankspridda psyke, utan är mera konkret, minimalistisk och effektiv. Om man ljuger relativt snyggt är det värt det.

 

Den här sången är fantastisk, eller hur? Beskriver vemodet jag känner för Bring The Noise.

 

Den här är också bra, men inte lika sorglig. Perfekt att skriva nya inlägg till tho.

12.01.2017 kl. 18:23

 

 Elias J. Forsman, 23 år

 

Åbo / HKI

 

It is what it is.

 

Instagram

Spotify

Twitter

Tumblr