hitting the block and i'm bleeding: flow

Publicerad 15.08.2017 kl. 19:55

 

Jag hade en psykisk meltdown under The xx gig. Min tillvaro balanserar alltid någonstans på knivbladet av min egen självironi. Samtidigt som jag älskar att försvinna i folkmängden, gå ensam i mörker och neonljus och se på gigs, så kan också folkmängden bli kvävande, ljusen blända och ljud gö repor på ytan likt en skräddare på vattnet. Deras show var dock fantastisk. Det är så konstigt när vissa band låter helt som på sina skivor live. Och props till dem för att de lyckades trigga mig.

 

Jag älskar att filma rörelse, mörka gator och vänner bland ljus.

 

 

På fredagen tog jag ett vuxet beslut och drack två öl på samma gång just före Lanas keikka. Ungefär tio minuter efter att hon börjat måste jag gå och pissa. Guess what tho. Jag kunde inte slingra in mig till samma ställe på nytt, så jag blev ensam vid sidan and I loved it. Mängden melankolik hon för med sig fick det att kännas mer rimligt att tänka på barnet, lifvet och helsingfors i all ensamhet. Jag är så van vid att gå ensam på konserter och vara osynlig. På lördag och söndag hängde jag med ett par vänner och deras crew. Man är liksom med men ändå lite extra. Alltid ensam.

 

Fredagens bästa var såklart London Grammar. Förutom fantastiskt gig var trummisen och sångaren båda så pretty to look at. Det är förresten en så positiv sak med flow. Det finns helt enkelt en massa snygga människor att titta på. I love it. Likt London Grammar var Frank Ocean också superb, men det är något med Londons simpla show som var mer tilltalande. Jag vet att jag inte borde klaga på att Oceans uppträdande var perfekt. Och jag vet inte varför en så uberslipad, insats krävande show störde mig lite. It was great tho.

 

 

Minuset för mig var bristen på flavor och bounce. Jag missade en del uppträdanden som Vince Staples och BadBadNotGood och kan uppleva bristen pga det, men i alla fall såg jag Young Thug. Han var nu inte något så vidare karismatisk, men jag hoppade omkring i alla fall och hade kul. Förutom Young Thug fanns det en del annan hip hop på festivalen, men artister som Silvana Imam har väldigt tunga låtar. Liksom jag förstår vad hon håller på med och tycker det är helt bra, men hennes musik är väldigt heavy och krävande. Ingen lätthet, inte en massa groove. Det är helt enkelt white people music.

 

Under stormen hittade vi ett inpackat tält med en dj som bl.a. spelade funk. Jag älskade att dansa helt plaskvåt, i regnkläder och i sardinburk. Det var ju lite spännande när det hände.

 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
nice inlägg!!
ja gillade massor frank oceans lek med ljuddesignen, ja vet inte hur de lät där du stod, men där jag stod blev de super spännande att följa med. lekfullt. och kombon av allt: musiken, grafiken, humorn, hans sång (vafan han sjöng ju felfritt) gjorde att showen kändes som typ den bästa live showen jag någonsin sett? kanske också för att ja blev så positivt överraskad när ja inte alls vetat vad jag kunnat vänta mig.
jag såg badbadnotgood det var sick och just en massa groove som du kanske efterfråga i andra musikprogram. intressant tanke om det där med silvana+ white ppl music. jag va ledsen att ja missa silvana (var på flow ba sönda).
Hanna sofia16.08.17 kl. 09:54
alltså jag vet int varför, men de känns som jag typ blev obekväm pga att de va för bra. han sjöng perfekt och bande spela perfekt. tror jag blev psykiskt triggad på nytt hahah. tror också jag har svårt att vara ''superfan''. vill int vara för gråtig och fangirlig av mig (vissa grät ju seriöst bakom mig så de va lite humor). men det där om att silvana e white people music e nu såklart lite halvseriöst. det som dock e helt seriöst e att musiken e jätte tung, krävande o innehållet ganska tungt lika så. jag kan int riktigt groovea till de. sen igen så e de ju kanske int menat för mig eller att man ska groovea till de, utan e till fö ställningstagande etc. ja e lite bitter på att ja missa badbadnotgood i så fall
16.08.17 15:23