all i got is pt. 2

09.09.2017 kl. 00:23

 

Jag älskar min lägenhet när den är mörk. Jag älskar åstranden när den är mörk. Nu kan jag äntligen börja springa längs den igen. Jag älskar barer med riktigt mörka gångar och sparsamt belysta dansgolv. Det känns så cinematiskt att röra sig bland mörka konturer (neon ljus också ofc) och människor som urskiljer mig lika bra som jag urskiljer dem. Jag tillbringade någon halvtimme på Voimala på Flow och älskade det. Jag var i princip extra i ett clique de två resterande dagarna, så en liten gnutta av att försvinna gjorde mig gott. Det är ju hela poängen med mörker och varför den är så himla charmig. Jag tror jag bara är riktigt lugn med mina äldsta vänner. Med resten är jag alltid säker på att jag helt just kommer bli cut loose. En extra.

 

Vet ni förresten vad jag tänkt på länge. På grund av att en dialog om mental ohälsa har blivit mer accepterad, har också biprodukten blivit ett överflöd av: ’’Sleep is great cuz it’s like a trial of being dead’’ och ’’I would never say no to being shot in the head cuz i’m like so random’’. Men det är ju inte sant. Och nu skall ni inte missförstå mig, jag säger inte alls att det bara är jag som får tycka synd om mig själv eller något liknande. Punkt. Problematiken ligger i att normalisera och trivialisera allvarliga rop på hjälp m.m.. Det ska få vara normalt att be om hjälp, men tänk om det bara försvinner i en mängd ''i'm so done with this life'' tweets. Många lider av depression, men postar de om det på sociala media i formen av ’’when your hear something go bump in the dark but then you remember you don’t care whether you live or die lol’’? Lol? Really? Det är såklart inte vad dessa skribenterna avsiktligt vill att ska hända, men ett av resultaten är att en dialog om mental ohälsa kan bli ett trivialt utkast bland fucking memes, och drunkna dit bland dem, vars värde är lika med noll. 

 

Det är samtidigt väldigt svårt att säga att det alltid är så, att människor inte är ärliga, för man använder ju ofta humor för att tala om allvarliga saker. Så liksom svårt det där.

 

Här är två filmer jag gillar.

 

Starred Up.

Handlar om en ung, arrogant kille som hamnar i fängelset. Turns out så chillar hans pappa också i samma fängelse och är även höger hand till den som styr bland fångarna. Filmen är väldigt brutal och sorglig. Därför älskar jag den. Skådisen som spelar pappan är en av mina hjältar. Han är så sjukt bra.

 

 

La Femme Nikita.

Kultklassiker från 80-talet. Allt är lite smutsigt och rått. Tjejen som har huvudrollen spelar en knarkare som ges en ny chans i samhället. Det är dock i formen av en trained assassin. Och hon ser seriöst hemsk ut i början. Det känns konstigt nog väldigt fresht. För det blir inte som i Hollywood filmer där glasögon (bara coolare för mig) och deras borttagning anses räcka som symbol för en karaktärs transformation.

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver: