upon the fountains of pale fire

20.12.2017 kl. 23:42

 

Jag har en känsla, talang, gåva för att att inte kunna slutföra det jag börjat. Det tar inte länge förrän böckernas innehåll genomsyras av allt det som finns omkring. I den läsande stunden faller det alltid smala, ovidkommande strimmor information in på bladet och jag lägger ner boken på sängen. Sedan slår den sina vänner följe på bokhyllan, dit jag respeklöst lastat alla andra patetiska försök. Det existerar alltid något oviktigt skämt på youtube som jag bara måste bli delaktig i. Jag har bl.a. påbörjat och avbrutit Bea Uusmas bok ’’Expedition’’, Dennis Lehane's ’’En Drink Före Kriget’’, Gregory David Robert’s ’’Shantaram’’, Henry Parlands ’’Sönder’’ och några fler. Jag är sporadiskt beläst inom introduktioner och begynnelser. 

 

Jag vill hävda något pretentiöst: Jag behöver prosa (så här pretentiös får man inte ens vara). Utförligt lyriska beskrivningar och levande berättelser om typ livet och såndänt. Är det prosa? Vad är prosa? Efter att ha sett Westworld en andra gång kom jag underfund med varför jag gillade den så mycket. Det är på grund av att alla monologer och dialoger är så charmigt poetiska eller präglade av prosa. Sure, med i serien finns det en mängd oförstående individer som talar vanligt, men deras funktion är att vara någon som den prosa användande individen måste förklara alla invecklade saker åt. Således hänger också publiken med, kan relatera till en och annan karaktär och man känner inte sig heller allt för dum. Men leta fram någon monolog eller dialog som Anthony Hopkins medverkar i så förstår ni mitt lovpris.

 

Till en del är det visuella såklart så mycket mer lättsmält. Jag älskar också allt som finns till för att det vore så dumt om det fanns till. Några av mina absoluta favoriter är Portlandia, Wet Hot American Summer: First Day of Camp och Eric Andre. Serien Portlandia är den mest harmlösa parodin på allt mellan himmel och jord. Deras delikata sätt att göra narr av precis allt gör mig varm i själen. Wet Hot American Summer: First Day of Camp är en serie som är en fortsättning på filmen Wet Hot American Summer (vilken jag konstigt nog inte gillade). Varför den borde existera kunde jag ha svårt att motivera. Den handlar i princip om ingenting och är så fantastiskt överdriven och oseriös. Jag älskar nonsens. Nonsens kan dock bli en ond cirkel. Jag ser lätt allt som betydelselöst och i längden kan det bli signifikant. Om allt en gång är betydelselöst eller nonsens... så vad är då poängen? Que meltdown. Det går väl i cykler.

 

Sist men inte minst kommer Eric Andre. Många har beskrivit hans TV-serie som en talk show där programvärden fastnat i helvetet. Det går inte riktigt att förklara vad serien går ut på, men i ett nötskal är han galen och gör galna saker både på gatan och till sina gäster. Min själ känns mera hel efter att jag följt med hans akter och följaktigen har jag även blivit en trogen följare.

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver: